Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Finn-namnets gåta. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
kommen långt tidigare. Där uppräknas alla
germanska fornfolk och deras grannar, med
uppgift på vem som rådde över dem, då deras
frejd var som störst. »Caelic weold Finnum»,
»Caelic rådde över finnarna», sägs där bl. a.;
och denne Caelic är givetvis densamme som
finnarnas hjälte Kaleva. Det är tämligen
tydligt, att denne finske härskare inte kan ha
levat senare än på 400-talet, snarare långt
förr.
Men Finn-namnet träder oss till mötes
också i ett annat fornengelskt kväde, Beowulf,
nedskrivet omkr. år 700, eller rättare i ett
brottstycke av ett kväde som har blivit
inpassat i Beowulf. Detta brottstycke handlar
om en fejd mellan daner och frisar, troligtvis
mot slutet av 400-talet; märk väl: det hette
på fornsvenska frisar med a, inte friser, och
jag håller på den klangfullare gamla
a-formen, vad än dåligt nutida språkbruk må
kräva. Och nu kommer det underliga: den
frisiske konungen heter Finn, hans borg
Finnsburg. Man ska ha nerver som en oxe
för att inte hoppa till av häpnad!
Inte mycket senare än denne Finn levde en
norsk fylkeskonung Roduulf, som
landsflyktig vistades vid konung Teoderik den stores
hov. I den skildring av gotfolkets historia
som den romerske senatorn Cassiodorus på
Teoderiks uppdrag skrev ingick också en
redogörelse för de olika folkslagen i Norden;
och denna byggde i huvudsak på Roduulfs
uppgifter. Tyvärr finns Cassiodorus’ verk
inte kvar, men det ligger till grund för goten
Jordanes skrift om samma ämne — också på
latin. Men Jordanes var varken kvick eller
noggrann, så han har rört om de nordiska
folken på ett olycksaligt sätt och ofta svårt
misshandlat deras namn. Om Nordens
geografi har han haft de virrigaste föreställningar.
Men också hos honom dyker nu finnarna
upp, fast ingalunda i klart sammanhang.
Han talar om ett folk Finni mitissimi, »de
mycket godsinta eller fridsamma finnarna»,
som han visserligen nämner i samband med
en del mellanskandinaviska folk, Ostrogothæ
(östgötar), Raumariciæ (norska
Romerikes-boar) och Ragnariciæ (Ranrikesboar,
bohuslänningar). Men det måtte i alla fall vara
lapparna, som han i sin brist på kunskap
har flyttat ner långt söderut. Ty han
kallar dem »de fredligaste bland Scandzas
innebyggare» — och vilket annat folk i Norden
än lapparna kan väl kallas fredligt ? Och om —
som det har gissats — mitissimi är en
felskrivning för minutissimi, »mycket små»,
så kan det omöjligt vara några andra än
lapparna.
Men nu möter oss en kuggfråga av värsta
sorten: vad är Jordanes’ Finnaithæ för ena?
Finnvedsboar naturligtvis, javisst; men
vadan namnet Finnveden? Märk nu väl: den
måttligt gode goten kallar inte dessa
människor för Finni, och då har näppeligen
Roduulf heller gjort det. Det ser således inte
ut som om landskapet Finnveden eller
Finnheden hade sitt namn efter folket, tvärtom.
Också har det gissats, att finn- i Finnveden
är namn på något säreget naturföremål, men
vilket? Man skulle snarast tänka sig någon
hög klippa eller liknande — finns där någon
sådan ?
Ytterligare vet Jordanes om ett folk vars
namn varken han eller hans avskrivare har
blivit klok på: Screrefennæ — skiftesformer
finns i olika handskrifter — utan tvivel
detsamma som hans samtida greken Prokopios,
kallar Skrithiphinoi; Prokopios var
fältherren Belizarios’ sekreterare och hade sina
uppgifter om »Thule» av götar (med a\) i Rom.
Dessa skridfinnar är givetvis lapparna; enligt
Jordanes odlar de ingen säd, utan livnär sig
av kött och fågelägg. Prokopios säger att de
lever som vilda djur lever, bara på jakt, klär
sig i djurskinn och uppföder sina barn med
djurmärg. Också langobardernas
hävdatecknare, Varnefrid eller Paulus Diaconus, som
han jämväl kallas, känner skridfinnarna och
säger att de har namn efter ett ord på det
barbariska språket med innebörden »hoppa»,
därför att de förföljer de vilda djuren
springande på ett bågböjt trä. I deras nejder finns
t. o. m. sommartid snö, och där lever ett
hjortlikt djur, vars ludna hud tjänar dem
till knäsida tröjor. — Varnefrid skrev sitt
verk på 780-talet.
Men således nämner Jordanes lapparna två
gånger, dels som Finni mitissimi, dels som
Screrefennæ! Ja, tydligtvis har han eller redan
Cassiodorus haft minst två olika källor, som
har talat om samma folk under olika namn,
och han har trott att det var fråga om olika
folk. Jordanes nämner likaledes svearna två
gånger, dels som Suehans, dels som Suetidi,
utan att ana att dessa är ett och samma
folk.
I alla fall står det fast, att lapparna
redan i äldsta kända forntid har kallats
»finnar».
Men på samma gång är Finn ett person-
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
