Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Asplund
genialitet, och hans umgänge med
människor präglades djupt av Rotarydevisen
Service above self eller sällskapet S. H. T:s
allvarliga lösenord Vilod.
Det förundrade många att han liksom
Fridolin »av åtskilliga skäl aldrig kom sig
för att välja sig en maka». Han var dock
en stark känslomänniska och i behov av
andra människors kärlek. I hans få
kärleksdikter, som äro knappa och fåordiga
men intensiva i känslan, talar en bitter,
behärskad besvikelse. Han var själv
ytterligt förtegen i sådana ting och vi hoppas
att ingen framtida litteraturvetenskap
kommer att lägga fram personhistorien i detta
ämne så som man ivrigt gjort med Tegnér
och Stagnelius. Ett är säkert, att det var
en felnyans i bedömningen, då hans
vänner kunde beteckna honom som en
salongs-abbé, fruarnas vän och biktfader.
Samkänslan med människorna börjar
i dikterna om syskonen, skolkamraterna,
föräldrarna. I korta, pregnanta strofer
fångar Silfverstolpe barnens väsen, så som
det väl knappast varit någon annan svensk
skald förunnat. Hans läromästare här var
Robert Louis Stevenson, vars sällsamt
friska och naiva barndikter i »A Child’s
Garden of Verse» hörde till den stora
boksamlingens mest läsnötta böcker och ur
vilken han översatte enkelt och mästerligt.
Det är karakteristiskt att han, när han
riktar en dikt till en dam som stod honom
mycket nära, drömmer fram hennes bild
i trädgården från barndomen:
Jag har sett din barndoms trädgård.
Du hör dit med allt ditt väsen,
och det är som sprang du ännu
morgonröd bland penninggräsen.
Se, en liten flicka sträcker
käckt på kroppen för att nå er,
där ni klunga er i toppen,
daggigt friska bigarråer!
Och skolpojkarna i Västerås komma igen
i dikt efter dikt, en hurtig, rödkindad och
i
stoj ande skara, som löper stafett och
sparkar boll, svärmar ut över isen under
skridskolovet och stämmer in med klara
sopraner i skolpsalmen. Och i klockornas
mullrande toner förnimmer pojkarna en
samhörighet med svenska pojkar från gångna
sekel i djäknestaden —
— ett blåögt och stridslystet släkte
som lekte som vi till dess kvällen blev skum.
Minnet av en brorson, som dog som
skolgosse och som skalden var mycket fäst vid,
manas fram som den individuellt fixerade
gestalten i detta glada myller — i en rad
djupt gripna och gripande dikter. Vi se
honom som en svensk Ariel under ferierna,
oemotståndlig i sin animala glädje:
Du badar timtals i vår vik,
och ingen kan förtycka
en fisksnabb vattenandes skrik
av formlös sommarlycka.
Vi se dig plötsligt rusa in,
en grabb på elfte året,
en Ariel med solbränt skinn
och boss och strån i håret.
Du somnar i den nattblå ron
så lätt som fågelungen,
då julidagens sista ton
är ljuvligen förklungen.
Den döda gossen blir en levande makt,
som gör minnena i hemmet rikare, den
manas fram vid bordet, där ritboken fylls
av hästar och lampans ljus tecknar en
outsägligt fin linje kring hans nacke, i hagen
där han frisk och brunbent rider hästarna i
vall, och hans skolmössa med sidenkullen
och silverranden tas fram efter många år.
Från denna inlevelse i barnens liv
sträcker sig Silfverstolpes dikt tillbaka till
föräldrarna i försynta, nästan skygga bilder,
men den sträcker sig också bort till den
ungdom ute i Europa, som härjades av
det förra världskriget. Det blir en
självanklagelse för att vi haft det så bra på
undantaget under de svåra tiderna. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
