Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Gunnar Mascoll Silfverstolpe. Av Karl Asplund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar M a s c o 11 Silfverstolpe
idylliska bilder från de lyckliga
värnpliktsåren mänger sig ångesten hos de
tonåringar, som mejades ned en gång vid
västfronten, och han översatte också med
gripande inlevelse Erich Kästners fräna och
bittra dikter om Gymnasister i uniform,
fastän Kästners cynism låg mycket fjärran
för hans lynne. Han greps djupt av
soldatbrevens unga hänförelse och bittra
bekännelser, och de inspirerade diktcykeln Efteråt,
där han med flammande patos vänder sig till
mellankrigsårens makt- och
maskindyr-kande ungdom, vars tur också skulle komma
mer fruktansvärd än någon anade:
Ja, glöm dem du, som inte hör
till dem som kriget väckte,
men låt mig minnas, tills jag dör,
min ungdoms döda släkte!
De sova sedan många år.
Men minnet skall ej sova.
Så lär mig ta var dag, jag får
som vore den en gåva!
Känslan för en mot övermakten och
orättfärdigheten stridande ungdom tog sig helt
självklart uttryck i de ståtliga, djupt
upprörda dikterna från Finlands
vinterkrig. Silfverstolpes dikt höjde sig då till
en det svenska folkets stämma, »hög och
klar och vacker» som hans faders på
Salbo-hed. Dikten är inte en lyxföreteelse i
verklighetens bistra värld, den har sitt
realvärde lika väl som krigsmiljonerna och
teknikens förstörelsevidunder. Aldrig ha vi
väl förnummit detta så som under
vinterkriget, då Runebergs väldiga diktargestalt
levde upp och stod i dagens ångest och
kamp som en fast klippa att samla sig
kring. Det är också hans bild på den gamla
skolboken med Sägnerna — »en klok och
ganska sträng magister» — som inleder
Finlandsavdelningen i den sista boken,
Efteråt. Det blev Silfverstolpes röst som
fick föra Sveriges talan den ödestunga,
oförglömliga nyårsnatten 1940, då
diktar-röster från de fyra frändefolken ljödo
genom etern. Hur karakteristiskt för honom
är det inte att Finland där får stiga fram i
modern soldatgossegestalt:
Syskon, se, natten är stor,
tecknet i rymderna hårt.
Värnande det som är vårt
står nu vår yngste bror.
Bort till hans frostiga mosse
tankarna gå från en värld.
Benjamin, fältklädde gosse,
välsignad vare din färd.
Det har sagts många hårda och bittra
ord om Sveriges hållning den gången, då
det inte gick in i kriget vid Finlands sida.
Kanske skall framtiden kunna döma
rättvist om den saken. Silfverstolpe med sina
starka förbindelser med vänner i Finland
led svårt och djupt. Men han kom inte att
göra vad man kallar en praktisk insats
annat än som skald och talare i
beredskapsförläggningarna. Med en karakteristisk
självutplåning talar han om en upplevelse
från frivilligtransporternas tid i Gamle
magistern, dikten om en frivillig som vid
trupptåget kom och tryckte lärarens hand
därför att hans manande ord varit det
som kom pojken att fatta sitt beslut
att anmäla sig som frivillig. Den gamle
magistern var skalden själv, och pojken
var nog många svenska pojkar.
Här flammade Silfverstolpes känsla för
den krigiska bragden från ungdomsdikten
Bröderna upp på nutids och verklighets
mark. Men själv var han märkt och
utgallrad av ödet ur gemenskapen av män
som kunde gripa till vapen. Hans vänner
visste att han icke var frisk, hur tappert
han än dolde detta under den
behärskning, till vars ära han format ett stolt,
ofta citerat ode. Han opererades 1940 för
en svulst. Det var en svår och farlig
operation, och han kände kylan av dödens skugga
men också den tacksamma glädjen att få
komma tillbaka. Hans skaparkraft var
inte bruten, i Hemland står hans kanske
största gestaltskapande dikt, Professorn,
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
