- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtioandra årgången. 1943 /
133

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martin som krigade mot ord. En saga. Av Gustav Sandgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Martin som kr i g a d e mot ord

att acceptera reversen genast? Kanske
människorna är lyckliga bakom sina
fängelseväggar, lyckan har så sällsamma
skepnader. Kanske de inte begär bättre än att
krossas under tanks och splittras av
flygbomber, kanske de erfar en sällsam lycka
av fabrikens enformiga dagar och av ett
liv utan höjd och glans. Kanske kulturen
bara är krigets framsida, kanske förtrycket
är människans starkaste behov .. . Men då
han tänkte det kom en hare framhoppande
och satte sig på bakbenen framför honom
och såg på honom med stora ögon. Och så
började haren skratta.

— Återigen en människa! sade haren
och så skrattade han så han föll omkull.

— Hut, hare! sade Martin förargad.
Man skrattar inte så glatt åt människan
nu för tiden. Vad flabbar du åt?

— Jag kom att tänka på en gammal
historia, sade haren när han hämtat sig
något. För var gång jag ser en människa,
tänker jag på den och då måste jag skratta.

— Berätta den!

— Jo, sade haren och satte sig bättre
tillrätta, historien är gammal, den är
ända från den tiden då allesammans, både
harar och människor och andra bodde i
Edens lustgård. Du känner ju till den?
Du har förstås bara hört människornas
version av berättelsen om lustgården, och
den är ju förklarlig, ty man är aldrig sann
mot sig själv. Ja, jag menar den där
historien med ormen och äpplet och kunskapens
träd. Enligt våra traditioner var syndafallet
av annan natur.

— Hur så?

— Jo, mitt i Edens lustgård fanns en källa
som Vår Herre gjort, den hette Frihetens
källa. Den strömmade klar åt alla håll,
vem som helst kunde dricka av den när
som helst, och dess vatten kom den som
drack att känna sig stark och hel och
färdig för livsbefrämjande gärningar. Nå,
Adam och Eva gick där och pysslade som
alla vi andra, men så en dag sade Adam till

Eva: Du, hustru, tänk om någon kommer
och tar med sig den där källan! Då skulle
vi ju bli utan frihet! Låt oss inhägna den
till skydd! Och så bröt de grenar och
inhägnade källan med den. Men vi andra
som också brukade dricka ur källan kom
inte fram till den för stängslets skull och
så vart vi oroliga och rev ner stängslet för
varje natt som människorna byggde upp
på dagen. Men Eva, som var sin mans
like, sade en morgon när horn och klöv och
klo åter rivit ner stängslet kring Frihetens
källa: Adam, så här går det inte längre! Vi
måste skydda Frihetens källa bättre! Låt
oss mura in den i lera!

Och så murade de in källan i lera. Leran
torkade i solen så varken hov eller tand
bet på den, och snart var den klara källan
försvunnen, och på hennes plats stod en
ful lerbassäng som varje dag byggdes allt
högre på grund av det stigande vattnet.
När Adam såg att vattnet i alla fall skulle
rinna ut till slut däruppe, gjorde han ett
underjordiskt avlopp, och därpå snickrade
han till ett lock och lade över lerbassängen
och nu var deras verk färdigt och de var
mycket stolta. Nu kan ingen stjäla
Friheten från oss, sade de varandra, ty
nu har vi murat in den och satt
lock över!

Men vi andra fick inte dricka och ju
mer vår törst steg, ju mer klagade vi.
Till slut hörde Vår Herre vår klagan och
kom. Adam och Eva steg fram inför honom
och var mycket självbelåtna och sade: Se
Herre vad vi gjort till din ära! Nu kan
ingen ta Friheten ifrån oss, ty vi har murat
in den och satt lock över!

Vår Herre vart så vred så det åskade
utöver hela jordens rund och han sade till
människorna: — Enfaldiga! Om detta är
allt ni förstått av skapelsen och Frihetens
källa, förtjänar ni att förgöras. Men ni
ska få en chans. Jag driver ut er ur Edens
lustgård att arbeta och leva bäst ni gitter,
och in i lustgården kommer ni inte igen

133

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0157.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free