Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martin som krigade mot ord. En saga. Av Gustav Sandgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustav Sandgren
förrän ni funnit ut vad som menades med
Frihetens källa. Seså, marsch med er!
Och så körde han ut både Adam och Eva
ur lustgården, och mina förfäder som var
med, lär ha berättat att uttrycket i
människornas ansikte under Vår Herres vrede
var så förvånat och dumt, att
harstamfäderna skrattade tills deras läppar sprack.
På det sättet vart vi, djur och växter,
ensamma i Edens lustgård. Och där är vi än!
Men människorna går ännu och funderar
på meningen med den där källan och murar
in och murar in . . .
Här brast haren i ett nytt skratt, slog
voit baklänges och sprang sin väg. Martin
blev sittande och begrundade vad han hört.
Och på nytt såg han de döda och
förgiftade ordens långa rad dyka upp som svarta
fanor över mänsklighetens väg. Såg deras
smitta sprida sig så att själen höll på att
dö även i andra ord som var så viktiga för
livet. Frihet! Han såg mjöldaggen slå sig
på ordet, rötan bita det i kanterna tills
det var en trasig krans utan mitt. Ändå
var det kanske mänsklighetens viktigaste
ord. Ett starkt ord, Martin tog det i
munnen och förstod att det var för starkt för
tidens människor, och så hade de låtit
rosten gå på det. Men Martin kände hur
det levde i hans hjärta, hur det en dag
skulle slå ut genom hans mun och blomma
och strö frö in i andras själar — när de
giftiga orden var begravda och
söndersmulade. När . . . Han kände sig stark
igen och steg upp för att gå vidare. Han
hade inte gått långt förrän två gendarmer
dök upp bakom honom och så vart han
anhållen.
— Vedgården! sade han. Det finns väl
färsk ved med tydliga årsringar?
— Den här gången blir det nog inte
vedgården, sade gendarmerna. Har du inte
sett tecknen på himlen?
Martin vart förd in i staden och där rådde
stor uppståndelse. Han vart förd inför
försittare och bisittare, men innan dess
både kläddes han av och på och mättes
och vägdes. Försittaren såg på honom och
sade faderligt: — Unge man, nu är det
inte tid att gå på vägarna längre. Nu
ska du försvara ditt land.
— Kors, har jag fått land? sade Martin
förvånad. Är det ett stort stycke jag fått?
Försittaren hade inte hört honom. Han
stirrade ut i luften och tuggade fram flera
ord. Han hade kanske tuggat om dem ofta
den sista tiden. Han tänkte bestämt på
något annat.
— Vi måste försvara vår frihet . . . sade
han.
— Vedgårdarna! sade Martin.
— Vi måste slåss för civilisationen . . .
— Eller på grund av den . . .
Då vaknade försittaren till och borrade
blicken i Martin.
— Vasa? fräste han.
— Jag hickade, sade Martin blygt. Kan
jag inte få en vedkubb att titta på?
Men han puffades ut, ty nu puffade alla
varandra hit och dit och fram och tillbaka
efter längesedan färdiga planer. Historien
är så grå och vanlig så vi hoppar helt enkelt
över den så som Martin själv hoppade
över den. Han traskade dit man sade
honom traska, han stod där man ställde
honom och var en utmärkt soldat, ty hans
tankar syntes inte utanpå. Han tänkte
mest på ord, på de ord som föranledde
allt detta som mänskligheten gjorde. Han
greps av en våldsam lust att bli en kvast
och sopa ord, sopa ord som en rasande tills
människans själ blev ren igen. Orden var
som en kvarn som gick runt, ett varv på
århundradet, och därför var det också
som historien gick runt, ett varv på
århundradet. I trötthet och feber låg han i
skyttegraven och slogs med ord, de kom
emot honom likt halvruttna köttstycken
med gröna flugor på. Nationalism —- det
ordet såg ut som en sockendräkt av ruttet
kött. Kulturen — den var en soppa kokad
av maskindelar och människolik. Civilisa-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
