Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Film krön i ka
Av Artur Lundkvist
s___/ ILLGANGEN på nya svenska filmer
är för närvarande ovanligt stor. Flertalet av
dem är av föga intresse att uppehålla sig vid:
hygglig bruksproduktion, men i saknad av
egenartad form eller betydelsefullt innehåll;
och i många fall är det närmast fråga om
upprepning av tidigare nådda resultat. Men jag
ska börja med ett undantag, som nog kan
betecknas som lysande.
Himlaspelet, Alf Sjöbergs filmversion av
Rune Lindströms teaterstycke, är kanske
den mest konstnärliga film scm någonsin
gjorts i Sverige. Den skiljer sig från andra
svenska filmer framför allt genom sin
målmedvetet genomförda stil. Bland svenska
filmregissörer är ju Alf Sjöberg den
överlägsne formkonstnären. Han har visat det
i sina tidigare filmer, där han något
otillfredsställande slitits mellan vanlig
berättande realism och artistisk stilisering. Men
först nu har han tagit steget ut i den
konsekventa stiliseringen och resultatet har blivit
en film med beundransvärd, nästan fristående
konstnärlig form. Den troskyldiga naivitet
som skådespelet från början kan ha ägt har
blivit till raffinerad naivism i filmen; till och
med det bondska dalmålet har bringats att
tjäna stiliseringen: en sirlig recitation, med
sparsamma repliker, utan vardagsillusoriska
utfyllnader. Människorna rör sig efter ett
märkbart rytmiskt schema, en smula
mario-nettartat, med stöd av påpassligt
samverkande kamerarörelse. Attityderna blir gärna
skulpturala, mimiken masklik: uppspärrade
ögon, kvarhållna leenden med blottade tänder,
stelnad bestörtning eller förtjusning. Även
musik och ljud ingår effektivt i stiliseringen,
samverkande med bildspråket i
kulminationer, stämningsomkastningar, ödesmättade
uppladdningar.
Så gott scm varje bild utgör en slående
kcmposition, med ett välberäknat urval av
karakteristiska cch suggestiva element.
Markens modellering utnyttjas, blommorna lyser
som ett broderi, perspektivet mot rymden ger
en förnimmelse av högt uppe eller djupt nere.
Kameran framtrollar Zorntavlor av skugg-
rika interiörer eller träsnittsartade bildsviter
med silhuettgestalter mot snömarker eller
blek himmel, till omväxling med
expressionistiskt stegrade scener av människoskaror,
hästar och fordon i rörelse. De bibliska
parallellerna är aldrig påträngande, men har med
storartad fantasi cmsatts i bygdetilldragelser,
infogats i bygdemiljön.
I minnet erinrar man sig filmen främst som
en serie syner av ofta mycket stark
stämningsverkan: kvinnan vid brunnen och
mannen bakom plogen som stupar för pesten, det
ödesdigert dånande likbålet, profeterna på
fäbodvallen, himlasökarens kringirrande
under elementens påfrestningar,
timmermansparet i julnatten, Salomos hov med halm på
golven och orgiastiska bondkalasuppträden,
den blindes fattigkala stuga, den mörka och
vilda dödsfärden. Man borde ju inte
rättvisligen kunna klaga på bristande innehåll i
en film scm rymmer så ovanligt mycket,
men »Himlaspelet» lider nog ändå av en
fundamental inre svaghet. Det beror väl dels
på dess konstnärliga ensidighet, dels på den
oklara innebörden i själva fabeln cm
bondpojken Mats Ersson, vars vandring till
Himlen för att ställa Gud till ansvars för sin
fästmös grymma öde verkar scm ett slags
korsning mellan en kristlig »Peer Gynt» och
en dalmålande »Melodien som kom bort».
Mats Ersson kan i sin mänskliga
otillräcklighet inte vandra den goda väg han från början
vill, han faller för världslig lockelse och
självisk strävan; och det slutar med en förlåtelse
som återför allt till utgångspunkten.
Människan behöver Guds förlåtelse och måste
därför i sin tur förlåta Gud; människans brister
skulle alltså vara Guds ursäkt. Det egentliga
problemet, som till en början skymtar i det
nyckfulla fantasibroderiet, tappas bort; men
det är det problem som är all religions både
hörnsten och stötesten: frågan om det ondas
nödvändighet.
Också personinstruktionen ansluter sig till
filmens formsträvan: människogestaltningen
är ett underordnat medel för frambringandet
av helhetseffekten. Skådespelarna har
knappast räckt till för en så krävande under-
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
