Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvi st
vagnarna efter den försvunna kvinnan, som
vaknar utan kläder och bereder en pedantisk
Krösus tillfälle att för första gången i sitt
liv uppleva glädjen att slösa med gåvor på
en kvinna. Det är en hel rad fantasifullt
dåraktiga uppträden, men vad som hos
Chaplin är fördjupande skräck och tragik
har här bara ersatts av nonchalant sadism
(som i den makabra scenen med de
söndertrampade glasögonen). Människotyperna är
kallt och tämligen mekaniskt karikerade, och
störtfloden av prat är inte särskilt spirituell.
Nog kunde en filmbegåvning som Preston
Sturges använda sina krafter bättre!
Mordet på jultomten är en ny fransk film,
av Christian-Jaque, som flytt från den
propa-gandabeträngda verkligheten till en bisarr
fantasivärld. Filmen är ett äkta franskt
artisteri, delvis av tydligt surrealistisk
karaktär, och befolkar en liten översnöad
bergsstad med människor som är originella,
fantastiska eller förryckta. Den
konstmedvetne jordglobsmakaren ger sig ut i sin
vaddmaskering på sin traditionella tur som stadens
jultomte, blir berusad av trakteringen i alla
husen och inblandad i en mystisk stöld- och
mordaffär. Hans fördrömda dotter lever i
sagor och leker med dockor, vaknar upp vid
en kyss på pannan av den mystiske baronen,
börjar med plötslig hunger förtära vatten och
bröd, medan ögonlocken klipper som
fjärilsvingar mot de bleka kinderna. Baronen i sitt
ödsliga slott är en återvänd jordenruntresenär
som bara tiger och utger sig för spetälsk för
att få vara ifred. Äktfranska intill nationell
symbolik är skolläraren som i spetsen för
ateistföreningen avbryter mässan med musik
och fyrverkeri, värdshusets inbitna
kortspelare i sina baskermössor och kvinnan som
söker sin döda katt likt en förlorad kärlek.
Filmen har en prägel av lekfull improvisation,
där en säkert träffad småstadsverklighet
insprängts med fantastik, kusliga
mystifikationer, drömmeri och skönhet, med en
nyckfull kriminalhandling som sammanhållande
förevändning. Om man så vill är det ett
broderi över de instängda
småstadsförhållandenas deformering av människoöden och
psyken. Filmen är ett mästerstycke av
suggestiv kamerateknik, med konstnärligt
utnyttjande av järngaller, snövallar, snåriga träd,
slotts- och kyrkointeriörer, och inte minst
ansikten, oskuldsfulla såväl som passionshärjade.
Urspårad är en omstridd dansk film, som
Bodil Ipsen bär huvudansvaret för. Många
har velat nedvärdera den med motiveringen
att den är för beroende av fransk filmkonst
och närmast bör betraktas som en imitation.
Givetvis har den lärt mycket av den franska
filmen, men om man något känner till
Köpenhamns skummare kvarter och de mindre
belysta sidorna av köpenhamnslivet ska man
dock finna den utpräglat dansk. Ateljégjord
verkar den alls inte, utan snarare direkt
upptagen i Nyhavn och de gamla kvarteren med
deras prång och sicksacktrappor och
myllrande nattkaféer. Förloppet är inte mer
konstruerat än det duger bra som underlag
för filmens illusion: den unga kvinnan som
flyr ur ett olyckligt äktenskap inom den
högre borgerligheten, förlorar minnet och
hamnar i den undre världen, för att så
småningom på ett tragiskt sätt vakna till
medvetande om sitt verkliga jag, hopplöst
splittrad mellan två slags liv. Först omhändertagen
av en positivgubbe med träben, ett förlist
geni, som hyr ut rum åt gatflickor, övergår
hon sedan till den just utsläppte tjuven, den
smidige, farlige och lidelsefulle Stenmården,
hos vilken det stolta trotset och den
fata-listiska uppgiveisen ligger så nära varandra.
Bland alla de utomordentliga
rollprestationerna vill man särskilt nämna Hona
Wiesel-mans: själva hennes kvinnotyp är ovanlig
med sin yttre bräcklighet och sin inre kraft,
sin hårdhet i viljan och lidelsen, sin plötsligt
upplågande skönhet och sin stundom
mörk-skuggade oansenlighet. En film som i många
avseenden bör göra svenska regissörer
avundsjuka!
154
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
