Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - 1800-talets studentskandinavism och Finland. Ett litet bidrag ur en dagbok från 1855. Av Margit Lindqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i 8 o o -1 al et s studentskandinavism och Finland
gåvade och energiska personer. Det är denna
grupp, vars medlemmar — mycket
missvisande -—• gått till historien under
benämningen »de blodlöse», jag betecknat som en
finländsk reflex av skandinavismen.
Man anser även, att det är denna grupp,
som förskaffat Finland äran av ett
kejsar-besök i mars 1854. Nikolai I, som mycket
väl insåg vilken chans Krimkriget gav Sverige,
beslöt att personligen övertyga sig om
stämningen i storfurstendömet. Han blev under
vistelsen . i Finland så intensivt och
omisskännligt uppriktigt hyllad, att han glad och
lugnad återvände till Petersburg. Kejsarens
personliga charm har väl härvid inte betytt
så litet.
Kejsarens första besök gällde universitetet.
Kanske tillåtes det mig att göra en avvikning
från ämnet och citera Anders Ramsays
beskrivning över detta tillfälle:
Min plats var endast några steg från kejsaren,
som jag hade mitt emot mig. Jag kunde ej taga min
blick från honom, hvars blotta namn kunde komma
en värld att darra. Jag stod som fascinerad, och aldrig
har jag, vare sig förr eller senare, skådat ett så
imponerande ansikte. Det kan aldrig förgätas af den, som
en gång sett det. Högrest öfver alla, bildskön, ståtlig
och värdig i hållning. Hans röst var hög, klar, ljudande
och bjudande som en silfverklocka. Det var det
personifierade majestätet. På hvardera sidan om honom
stodo två af hans söner, nästan lika ståtliga som han:
Alexander, Konstantin, Nikolaus och Mikael.
Ramsay omtalar vidare en lustig liten
episod. Studenterna, som naturligtvis ej
förstodo ett ord av vad kejsaren sade, voro
instruerade att hurra när talet var slut. De
hurrade emellertid av misstag redan efter en
paus i talet. Kejsaren såg ett ögonblick häpen
och förgrymmad ut innan han fattade
situationen. Hurrandet hade kommit efter det
kejsaren yttrat: »Fienden är stark och mäktig,
och därför hotas vi alla och fäderneslandet
av en stor fara.» — Kejsaren hade lovat stora
förmåner åt de finländska studenter, som
ville låta inskriva sig i ryska regementen, och
dagen efter talet hade han frågat finländske
generalen i rysk tjänst, A. E. Ramsay, hur
många studenter som anmält sig. Ramsay
svarade undvikande att han ännu inte kunde
uppge exakta antalet men att han hort att
det vore en hel del. Naturligtvis hade ingen
anmält sig, och det visste Ramsay mycket
väl. Man istandsatte nu en fars: det gällde
att visa kejsaren aspiranter och därför
övertalade man några studenter att låtsa anmäla
sig. Ramsay lyckades härtill uppbåda sin
Anion Mau ritz Reuter.
brorson, den ovannämnde Anders R.;
ministersekreteraren, greve Armfelt, kom med
hela åtta unga släktingar.
Men låt oss återgå till »de blodlöse». De
samarbetade självfallet med meningsfränder
i Sverige, både rikssvenskar och där vistande
finländare. Bland de sistnämnda bör främst
nämnas skalden Emil v. Qvanten, vilken,
som ingen annan, ägnat hela sitt liv åt
strävandena för Finlands lösryckande från
Ryssland samt förening — i statsförbund — med
Sverige. Det är mycket anmärkningsvärt att
v. Qvanten år 1855, i sin broschyr
»Fenno-mani och skandinavism» förordar den ett
slag så aktuella gränsen mot Ryssland:
Ladoga—Svir—Onéga—Vita havet. Det
förefaller sannolikt, att han är den förste,
som tar upp denna gräns till diskussion,
v. Qvanten var i språkfrågan närmast
fenno-man, men han klandrar de finsksinnade för
att använda sig av språkfrågan som ett
vapen mot Sverige. Hans mål var icke
återgång till förhållandena före 1809 utan ett
fritt Finland i statsförbund med Sverige.
Till v. Qvanten hade sällat sig andra
finländare, som av politiska skäl tvungits lämna
fädernejorden eller som eljes funno
förhållandena i Finland alltför outhärdliga. Dessa
stodo »de blodlöse» mycket nära, i själva ver-
199
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
