Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke Holmer
nominera det mest »svenska» landskapet.
På utställningen i Nationalmuseum väckte
även hans italienska studier från 1870-talets
början stort intresse, liksom också hans
sällsynt spontana och livfulla färgskisser från
ungdomsårens vandringar i hembygden.
Själva kärleken till motiven adlade också
de utsökta teckningar och litografier, som
skåningen Hjalmar Asp utförde. I den i
Nationalmuseum anordnade
minnesutställningen framstod den 1940 bortgångne
konstnären som en av sitt landskaps noblaste tolkare.
Atmosfärisk finhet och mjuk luftighet i
terrängskildringen gjorde vissa av hans blad
till mästerverk. En artistisk disciplin och en
genom medveten begränsning vunnen renhet
och klarhet skänkte hans konst en förnämt
sluten karaktär. Vårstämningar från gårdar
på slätten och de vida utsikternas
majestätiska linjer voro jämte de skånska husdjuren
Asps älsklingsmotiv.
Denna skånska intimism, så ödmjukt
förtrogen med slättbygdens karaktär och så
besläktad med vissa sidor i provinsens
landskapslyrik — A. U. Bååth, Ola Hansson,
Gabriel Jönsson — kan även röja samband
med den danska konsten. Emil
Johanson-Thor, vars februariutställning i
Konstnärshuset blev en ny vacker framgång för målaren,
leder ofta tanken till dansken L. A. Rings
förfinade realism. Johanson-Thor, som också
är en betydande grafiker, odlar även i
målningarna en ren och distinkt teckning, och når
särskilt högt i sina subtila, på valörer rika
vinterstycken. Den lyriska tonen i vissa
målningar som »Jungman Tyges begravning»
och »Det gamla tegelbruket» har något man
känner igen just hos poeten Gabriel Jönsson.
Ännu en skånsk konstnär, Axel Hamborn,
utställde i vår i Konstnärshuset, också han
intimist och sensibel skildrare av slättens
och kusternas skönhet.
Bland de yngre skånska målarna ha Ragnar
Lindquist och Eve Eriksson utställt i
Stockholm under våren, båda i Gummesons
Konsthall, som liksom under föregående år
på ett mycket förtjänstfullt sätt uppehållit
kontakt med sydliga nejder. Den förre tillhör
konstnärsgruppen »Blandningen», vilken för
ett par år sedan framträdde hos De Unga i
samlad trupp. Lindquist är en synnerligen
mångsidig artist med ofta mycket tjusande
kolorit, som säkert, när intrycken från olika
håll hunnit sjunka undan, kommer att
resultera i ännu bättre ting. Detsamma gäller
den stilistiskt drivne Eve Eriksson, vars
ornamentalt fantasifulla landskap, interiörer
och stilleben i hög grad förstärkte det goda
intryck man fick av honom redan då han
första gången utställde i Stockholm. Över
huvud synes den skånska myllan vara en god
jordmån för djärvt experimenterande
talanger. Om man bortser från koloristernas
högkvarter i Göteborg, finns det väl knappast
några orter utanför Stockholm, som under
de sista åren frambragt så många spontant
arbetande målarungdomar, som
skånestäderna. Krönikans utrymme tillåter icke nu
en grundligare exemplifiering, men det är
vår förhoppning att i sinom tid få tillfälle
att mera utförligt behandla de olika fallen.
I Modern konst i hemmiljö har särskilt
konst av västsvensk kulör dominerat under
våren. Salongen markerade sitt
femårsjubi-leum genom att i en vacker gruppering
utställa verk av sex konstnärer, som varit
med på de första utställningarna, Isaac
Grunewald med några nya färggnistrande
saltsjöbadsdukar, Martin Äberg, företrädd
av fängslande motiv från Sabbatsberg, Carl
Ryd med koloristiskt intensiva
smålandsbilder, och Arthur Percy, representerad
med ljuvligt blommande stilleben och
trädgårdsbilder från Öland. Därjämte upptog
utställningen impressionistiskt mjuka
landskap av Knut Janson och friskt
uppfattade måleriska fullträffar, signerade Birger
Simonsson. Efter denna ståtliga
spelöppning lämnade salongen fältet fritt för
oförskräckta koloristiska evenemang. Först kom
Knut Irwes stundom spröda, stundom
hetsigt eggande färgromantik. Senare, i februari
presenterades en kollektion Ivan Ivarson,
som dunkade sin magiska och bedövande
färgmusik in i besökarens själ. Ivarsons
färgskala med dess häftiga klanger av
kadmiumgult, ultramarin, mörkgrönt och
blodrött har i sin onyanserade brutalitet en
sällsam kraft, som kan minna om den tyska
expressionismens mest hektiska skede. De
som i konsten söka harmonisk balans och
förfinad målarkultur rygga med avsky tillbaka
för denna färgernas häxdans med dess
terribilità, dess glöd och dess aggressiva
självtillräcklighet. Å andra sidan har
Ivarsons konst inför den en gång bergtagne och
trollbundne en hypnotisk makt, mot vilken
alla invändningar studsa. Hans måleri kan
icke infångas i de gångbara definitionerna
på god konst, det står vid sidan av, ungefär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
