Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
som skriet eller det oartikulerade stridsropet
befinner sig utom räckhåll för musikalisk
hyfsning. Själva tekniken är medvetet
dynamisk. En målare med sådan läggning och
sådan vulkanisk hetta i blodet nås icke av
Herrans tukt och förmaning. Han har en
gång för alla ställt sig utanför. Han är en
vilde, en fredlös, men han kan icke i sin
radikala subjektivism vara oss likgiltig,
och ytterligheterna i den västsvenska
färgorgien kunna endast förklaras genom
Ivarsons dominerande inflytande över sin
generation.
Kolorismen i Göteborg har också ett annat
ansikte, ett mildare och vekare uttryck,
säkert bäst förklarat med Tor Bjurströms
stimulerande lärarskap. I Modern konst i
hemmiljö efterträddes Ivarson av Frithiof
Berglund, som med sin intimism snarast
betecknade den föregåendes motpol, mera
besläktad, föreföll det, med den under
fjolåret avlidne Åke Göransson än med de övriga
Göteborgsmålarna. Ett känsligt färgsinne
och en mjukt harmonisk kompositionstalang
utgjorde Berglunds värdefullaste egenskaper.
Ömtåliga blommors charm fångar han med
nästan smekande pensel, och tangerar han
därvid stundom det sötaktiga, är det på grund
av förälskelse i farligt läckra färger och ej
för att åstadkomma begärliga publiktavlor.
Berglund slog igenom i Stockholm med fart
och fick sälja så gott som hela sin
utställning. Man vill för framtiden hoppas, att han
oberörd av folkgunsten kan utveckla sitt
goda kompositionssinne, sitt känsligt
registrerande öga, sin naturliga begåvning för
förenklingens svåra konst och sin fina
musikalitet.
I ett tidigare avsnitt av denna krönika
berördes minnesutställningarnas principiella
betydelse. Detta att för eftervärlden söka
frammana de väsentliga dragen i en
bortgången konstnärs utveckling utmynnar lika
mycket i en teknisk analys av hans verk som
i en strävan att åskådliggöra föremålets
andliga struktur. Arrangörerna av Georg von
Rosens minnesutställning i Konstakademien
till högtidlighållandet av hundraårsminnet
av hans födelse ha lyckats i detta dubbla
uppsåt. Redan i första salen imponerades
man av den aristokratiskt nobla hållning,
som särskilt framträdde i de rosenska
porträtten. Han förlänade sina modeller något
av den solida kaxighet han själv ägde i rikt
mått. Med psykologisk skärpa fångade han
inte bara människorna utan också
människotypen. Även måleriskt äro dessa porträtt av
större intresse än de stora historiska tavlor,
med vilka konstnären främst vunnit insteg
i allmänhetens medvetande. Det intellektuella
draget i hans konst är insprängt i hans
traditionsdyrkan. Målning var för von Rosen
ett starkt viljestyrt utforskande av ämnets
innehållsfaktorer och ett nyktert urval
av-till buds stående tekniska resurser. Med
fantasien stramt tyglad och respekten säkert
förankrad i de gamla mästarnas klassiska
traditioner sökte och fann von Rosen en
konstnärlig form, som helt stämde överens
med hans andliga läggning. Konservativ
till nackstyvhetens gräns redan i ungdomen
— se självporträttet 1869 — förblev han en
den svenska konstens grand seigneur. Inte
minst i troheten mot sig själv framstår han
för senare generationer som en imponerande
gestalt, även om hans konstnärliga ideal äro
främmande för vår tid.
I Galerie S:t Lucas hade man i mars
anordnat en minnesutställning över Acke
Hallgren (1885—1940). Denne konstnär skapade
under svåra yttre förhållanden, sjukdom och
bekymmer, en imponerande serie målningar,
som för eftervärlden vittna om en starkt
mångsidig kontakt med livet. Tidigare
inspirerad av den italienska förrenässansens
dekorativa måleri, som han omsmält i
ku-bistiskt orienterade kompositioner, övergick
han omkring 1926 till en mera dämpad
kolorit i italienska stadsbilder, präglade av
intensiv berättarglädje och älskvärd naivitet.
Bror Hjorth, vars konst nyligen blivit
föremål för en utomordentlig analys av Erik
Blomberg i Svensk Litteraturs monografiska
serie, framträdde med en fyllig
utställning i mars i Svensk-Franska konstgalleriet.
Både målaren och skulptören Hjorth kom här
emot en med styrka och bredd. Alltmer
framstår Bror Hjorth som en
förgrundsgestalt i den moderna konsten. Med sin
sunda förankring i medeltid och bondekonst
förmäler han det primitiva med en tekniskt
raffinerad personlig stil, som i detta nu torde
ha nått höjdpunkten i uttrycksfull energi.
En inifrån bestämd formvilja söker sig fram
i olika tekniker, teckning, skulptur, måleri,
med till synes samma suveräna behärskning
av uttrycksmedlen. Det som till slut starkast
griper en i Hjorths konst är det nordiska,
vresigt och återhållet ömt som hos
Döder-hultaren. Blomberg citerar i sin bok ett ut-
207
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
