Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Den grekisk-romerska kulturstriden i antiken. Av Einar Gjerstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den grekisk-romerska kultur striden i antiken
hållande till den hellenistiska kulturen?
Han har fällt flera yttranden, som antyda
en anti-grekisk hållning, och jag har citerat
en del av dem. Men dessa yttranden äro
av opportunistisk art och äro mera bevis
för tidens anti-grekiska strömningar än
uttryck för Ciceros egen uppfattning. Hans
förakt för graeculi avser endast den stora
massan av samtidens greker. Hela hans
utbildning och litterära verksamhet vittnar
ju om hans förtrogenhet med och beroende
av den hellenska kulturen, och han har själv
erkänt detta. Han är å andra sidan fylld
av tro på Roms världspolitiska och
kulturella mission. Trots samtidens
statsupplösande krafter och den därav följande
allmänna håglösheten trodde Cicero på Roms
självförnyande moraliska kraft. Han trodde
på den romerska statens idé och betraktade
den som naturens fulländning. Den
romerska staten och den romerska rätten äro
viktigare än den grekiska filosofien för
världsordningens förverkligande. Cicero
sade: »Må alla protestera, jag skall dock säga
vad jag tänker: Enligt min mening
överträffar de tolv tavlornas lag alla filosofers
samtliga bibliotek.» Men den högsta
punkten av mänsklig kultur nås, om romaren
gör den grekiska bildningen till sin
egendom och därtill fogar vad han redan äger i
sin person och den romerska statsordningen.
Grekisk bildning och den romerska rätten,
den romerska staten i vidsträcktaste och
djupaste betydelse, äro alltså medlen till
den mänskliga kulturens fulländning, varvid
det romerska har företräde och
härskarställning. Med dessa tankar förebådade
Cicero det augusteiska principatets
kulturprogram. Augustus var romare och italiker.
Tron på Roms imperium bestämde hans
politik. Denna hans tro betydde ej att han
var motståndare till grekisk bildning, men
den betydde att för honom var Rom
härskarinna och världens medelpunkt även
på det kulturella området. Det grekiska
godtogs, i den mån det ej var väsensfräm-
mande för det romerska. Det orientaliska
i hellenismen ville Augustus utrota. Vad
han åsyftade och delvis genomförde var en
romersk klassicism byggande på
fäderne-ärvd sed och anknytande till det hellenska
klassiska arvet. Även i konsten framträda
dessa principer som karakteristiska för den
augusteiska tiden. Augustus insåg att hans
politiska enhetsverk även fordrade en
samlande religiös symbol och denna skapades
genom kejsarkulten. Kejsaren blev icke
blott den världslige utan även den andlige
härskaren över det romerska riket. Ett
avfall från kejsarkulten betydde avfall från
det politiska kejsardömet. Man åsyftade
att förankra det romerska imperiet i
undersåtarnas tros- och tankeliv. Kejsarkultens
organisation är ett av romarnas politiska
mästerverk. Den har kraftigt bidragit till
rikets sammanhållning. Den anknöt till den
hellenistiska härskarkulten och grekerna
reste ej motstånd ur religiös synpunkt, men
judar och kristna så mycket mer, som det
snart visade sig. Deras kamp mot Rom är
emellertid något, som faller utanför den
grekisk-romerska kulturstriden, och jag
förbigår den därför i detta sammanhang.
Augustus skänkte världen fax Augusta,
den så länge saknade freden. Grekerna hade
lidit svårt av de oroliga tiderna. Städerna
och landsbygden voro härjade,
byggnaderna lågo i ruiner, åkrarna voro betesplatser.
Redan efter segern vid Actium ingrep
Augustus ordnande och lindrande i de
grekiska förhållandena. En inskrift från
Pergamon omnämner det evangelion, som
Augustus bragt världen, och grekerna hade därför
ingen svårighet att erkänna honom som
sotér, som räddare ur nöd och förintelse.
En ny tid randades. Det allmänna politiska
och kulturella läget var psykologiskt
gynnsamt för en utveckling av kejsarkulten.
Tiden syntes alltså mogen för en
försoning mellan greker och romare. Till dem
som verkade i den riktningen hörde
Dionysios från Halikarnassos.
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
