Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk lyrik hösten 1942. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
hösten i g 42
skulle aldrig falla honom in att för någon
formell finess’ skull offra något av innehållet.
Han synes vara rädd för att ord, klang, rytm
eller rim skall förleda honom till något som
han inte vill. Han söker de enkla orden och
de uttryck som verkar osökta, vilket
naturligtvis inte hindrar att han kan ha sökt efter
dem både länge och målmedvetet. Det är inte
ovanligt att en synbild ligger bakom hans
dikter. I viss mån har han ständigt varit
trogen sitt program från »Ordkonst och
bildkonst», att diktarna skall lära av målarna.
Det enkla stilideal han ansluter sig till gör
hans dikt, i benådade stunder, till ett
hjärtats eget språk. Hj ärta talar till hjärta och synes
knappast behöva använda sig av orden. Man
märker dem inte. Man lyssnar utan att höra.
Det är som att släcka törsten med rent, klart
vatten. Ingen smak på tungan, men hela ens
väsen uppfriskas och förnyas.
Gullberg står som ordkonstnär musiken
nära. Hans dikter synes ofta ha växt fram
ur en rytm, ur den första versradens melodi.
Det verkar som om han skapade sina dikter
utifrån och in. Ett ord, ett versmått, ett rim
fångar först hans uppmärksamhet, får något
att tona inom honom, och diktandet blir en
slags tolkning, en uttydning, en förklaring till
denna upplevelse. Medan Lagerkvist gör
intryck av att veta vad en dikt skall handla om
redan när han börjar skriva på den, får man
känslan av att Gullberg fångas in av ordens
magi och förs viljelöst bort utan att veta vart.
Men medan hans instrument ljuder i en viss
tonart växer poemet fram och diktarens egen
ande gjuts in i det. Denna tolkning är kanske
ej riktig, men läsaren av ett gullbergspoem
genomgår i varje fall en utveckling som den
antydda. Han fångas in av en melodi, vars
mening han inte anar. Han kommer in i
en förtrollad värld och plötsligt — som genom
ett under ■— öppnar sig en utsikt, som han
aldrig vetat av, träffas han liksom av en pil
av lidelse och skönhet.
Lagerkvists diktsamling (»Hemmet och
stjärnan», Bonniers) inledes med några
dikter vars art angives av deras titlar:
»Hembygden», »Hemlandet», »Landet»,
»Människohem», »Folket på kyrkogården», »Hemkomst»
m. fl. Ordet »hem» ingår i fyra av dessa dikter
och det betyder för Pär Lagerkvist den
svenska sommaren, det enkla folket i stugor och
på kyrkogårdar, backarnas enar,
smultronmarkernas blåklocksstånd. Diktaren är
besläktad med de gamla folkvisepoeterna. Den
yttre verkligheten tecknas genom ett fåtal
utvalda symboler. Innerligheten och
enkelheten är på ett underbart sätt samstämd med
sommarnatten och ur den tycks dikterna
växa fram. »Hemlandet» lyder:
Mitt hjärta känns som ett lyckligt hem,
som en sommarkvälls stilla ro,
som en fredad ort, som en nejd, en bygd
där andra än jag ju bo.
Jag hör nägra röster i kvällens frid,
över dalen, långt borta från mig.
Snart hörs de ej längre. — Jag går i en lid
med vit slån, på en välkänd stig.
Det skymmer på fjärden. Och landet står tyst,
som en viskning in i min själ,
med myrar och ljung och med sovande skog,
med det som jag känner så väl.
Där lyser i husen. Men bortanför står
de vakande bergens rand.
Mitt hjärta är stilla av stunden som rår.
Min själ är fylld av mitt land.
De allra mest gripande dikterna finner man
dock i slutet av boken. »Achnaton till Ne fer
-tite», »Pietà» och »Vita nuova» är
oförgängliga dikter, som en gång ska räknas till vår
klassiska litteratur. »Vita nuova» vittnar om
att det var en djup meningsfullhet däri att
just Lagerkvist kom att efterträda Heidenstam
i Svenska Akademien. Denna dikt under
stjärnorna om själens längtan och förnyelse, om
det evigas makt i mänskolivet påminner i sin
höghet och mäktighet om »Nya dikter». Men
den dikt jag slutligen vill stanna inför är
»Pietà». Dels därför att den är så inträngande
förtvivlat vacker, dels därför att det blivit
mig sagt att dess tillkomst står i ett visst
sammanhang med bortgången av en av Pär
Lagerkvists vänner, Gunnar Mascoll
Silfverstolpe.
Grånat är, min son, mitt huvud,
det mig tynger så.
Jag är kvinnan som dig födde,
lät dig leva få.
Vad har hänt dig sen, min gosse,
så förändrat dig?
Var långt borta har du varit,
sen du skilts från mig?
Pannan är så blek och fårad,
känns som våt av svett.
Vad är det för svårt som hänt dig
sedan vi var ett?
Alltid kunde jag dig trösta,
all din sorg var min.
Hur har så det kunnat bliva
att den blott är din?
Ännu skimrar silverhjärtat
vid min hals som då.
Kan ej dina ögon lyftas
och din hand det nå?
251
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
