Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svensk lyrik hösten 1942. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik hösten i g 42
Vid kalkgraven växte solrosorna höga.
lin flock ynglingar spottade i bäcken;
det var deras söndag. En flicka gick ner sig
i diket med gödselvatten och förstörde
sina nva skor; det skedde i svartsjuka.
Gräset virvlade pä höjden, där huset
stod under kvällens blåsiga molnkaravan.
Dörrar slog i, en sang revs sönder.
En man ledde hästarna in i almarnas mörker.
En stjärna bläddrades in bland mörka löv.
Kärrlandet bredde sig mil efter mil,
horisontlöst, gungande kring tuvorna.
Eaglar skrek med hotfull härskarrätt, graa
som förregnat trä. Flata båtar stakades fram
med grönslemmiga stavar och näckrosögon
blinkade i kolsvarta vattenvakar.
Hagen luktade far. Ull hängde på buskarna.
Några badade bakom fårhuset, trampande
i farspillning. Vägen sopades av hästar
med släpande svansar. Kornknarren halshöggs
av skördemaskinen; det märkte ingen.
»Sången om fadern», som har ett starkt
självbiografiskt inslag, hör till samlingens
märkligaste dikter, även om de
psykoanalytiska funderingarna framträder i en smula
ostentativ form. Då är »En fabriksflickas död»
omedelbarare och av en ömhet och
innerlighet som griper. Det är sången om ett
ofullgånget öde, om en ung kvinna som ännu inte
stigit ut i medvetenhetens värld, som var ett
med »träd och vind och natur», som ännu inte
träffats av den »död i livet», som Lundkvist
i hela sin diktning bekämpar och vilken han
vill övervinna genom att gripa ned i skikt
nedanför vilja och intellekt, där
ursprunglighetens källa flödar.
Hans diktsamling avslutas med fyra stora
avdelningar med titlarna: »Stagnelius»,
»Höl-derlin», »Lautréamont» och »Freud». De utgör
ett slags lyrisk-filosofiska broderier kring
dessa fyra författare och deras verk. Helheten
glider kanske ibland läsaren ur händerna, i
varje fall förutsätter dessa dikter en kunskap
som inte mången besitter. Men i det myckna
som ter sig svårbegripligt, flammar det
plötsligt upp strofer av högsta skönhet. Det är
inte pastischen Lundkvist arbetar med. Det
är det innersta och bärande hos de andens
stormän han behandlar som han vill draga
fram och förklara. Han gör det på sitt eget
sätt, sitt eget språk och med en aldrig
dämpad kärlek till den konstnärliga sanningen och
skönheten. Vilken litteraturhistoriker har
givit en så förtätad och sann bild av Stagnelius
som Lundkvist i strofer som dessa:
Men fastän Pan var död och sängaren fördriven
låg under vindsilande löv ännu idyllens
mossiga hydda, vänligt öppen för kroppar
och kreatur. Och alltjämt skön i sin förnedring
fann du de blomsterrika ängarnas sköka.
Dessa kvinnor dränkta i gatlyktors ludna sken
gick du ofta stolt och skygg och hungrande förbi,
en gatstrykare fläckad som av fàgelträck.
Du hörde deras gäckande skratt bakom dig
och svepte dig huttrande i fantasiens purpur.
Vid samma inbillningens rika modersbröst
närde du din äregirighet och fann din tröst.
Förvandlade världen med ditt begär, iklädde
dess karghet exotisk skrud, blodets färger, lustans
druvor. Träd blev kvinnor och källans vatten vin.
Prins Wilhelm sysslar i sin nva
diktsamling (»Ond tid», Norstedts) så gott som
uteslutande med tidens problem. Sina
personliga öden skjuter han i bakgrunden. Hans
bok har blivit ett av de kraftfullaste och
ärligaste uttrycken för svensk motståndsvilja
under krigsåren. I en rad dikter, där han i
mänsklighetens namn protesterar mot
nazistisk våldsmentalitet och förtryck, framträder
han som en andlig ledare med en
beundransvärd pondus och med en formsättning,
som väl passar till innehållet. I tekniskt
avseende visar han sig visserligen ej alltid
självständig och han kan bjuda på en rimdans
av-så pass enkelt slag som dikten »Från
Söderhavet». En medfödd lätthet att uttrycka sig i
bunden form frestar honom då och då att
använda stilarter som ej passar honom. Men
alla de bästa egenskaperna i hans
personlighet och konstnärskap kommer under en tid
som den nuvarande förträffligt till sin rätt.
Hans ställning, hans blodsarv och hans
frihetssinne gör honom lämpad att tala för oss
alla. Han har den rätta överblicken och en
skälvande förtrytelse i stämman, som
besjälar och intensifierar hans dikter och gör dem
till värdefulla vapen i kampen för
anständighet och frihet. En värdig och vacker dikt
är »Rättfärdighet», som slutar:
Och skulle hon än tusen gånger dödas
hon står pä nytt bland främsta ledets män.
Ett folk, vars ed hon tog, kan ej förödas,
fast hårt beträngt det reser sig igen
med isigt trots — ty jord och himmel vet
att med det folket går RÄTTFÄRDIGHET.
»Ond tid» skulle inte vara skriven av Prins
Wilhelm om den inte bjöd en glimt av havet
och ett stycke av hans Sörmland. Några dik-
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
