Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dussin debutanter. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
Y ngve K er neil.
som med de ljuva inslagen, men han glömmer
aldrig, att det är fråga om lek. Boken verkar
till slut alltför mycket konstverk. Den är
på något vis negativ innerst inne. Man vet
inte vad författaren egentligen kan ha mer
att säga; man har en känsla av att han sagt sitt
sista ord redan med sin första bok. Möjligen
är detta en inbillning, men det förefaller dock
sannolikt, att man har mindre att hoppas av
Yngve Kernell för framtiden än av Puck
Beer, ehuru hans bok är bättre än hennes
som litterärt verk betraktad.
Även Einar Åbergs Vidar Odensson är till
sin allmänna hållning negativ. Odén
konstaterar, att Valhall länge haft knapphändiga
underrättelser om människorna på jorden.
Han skickar sin son Vidar för att hämta
upplysningar. Denne finner från sin naivt
naturliga synpunkt förhållandena i det moderna
Stockholm mycket besynnerliga — alldeles
som huronen i Voltaires L’ingénu på sin tid
fann tillvaron i 1700-talets Frankrike
förvänd. Han återvänder med beskedet, att
ingenting är att göra.
Åbergs kritik är på det hela taget ganska
grov, och hans skildringar — inte minst av
gudavärldens liv — har rätt mycket av
upplysningsseklets lascivitet över sig. Någon
riktig plan och balans finns det knappast i
berättelsen om Vidars upplevelser i
Stockholm, men vissa avsnitt innehåller dock en
drastisk satir, som inte är utan verkan. Detta
gäller i viss mån framställningen av filmens
betydelse för människorna, men ännu mer
den episod, då Vidar oförskyllt råkar bli
idrottsstjärna och förföljs av
publicitetshungriga journalister och värvningslystna
klubbledare och tränare.
En fantastik av något annan typ än hos
de nu nämnda finner man hos Fritz Sahlin i
hans novellsamling Den sommaren älskade
han två. Utgångspunkten är realistisk; det
bisarra och övernaturliga inslaget härleder
sig från de skildrade människornas
vidskepliga föreställningar eller från deras rubbade
psykiska balans. De erotiska komplikationer,
som det synbarligen intresserar författaren att
skriva om, är av föga tilltalande art; speciellt
verkar det fall av sadism, som skildras i den
mellersta av de tre berättelserna,
motbjudande. Den saknar emellertid inte en viss
intensitet, och Sahlin har även en icke föraktlig
förmåga att iakttaga miljöer. Denna framträder
särskilt i den sista av novellerna, en historia
från ett litet norrländskt kustsamhälle, där
övertron ligger i luften och på avgörande sätt
påverkar människornas handlande.
Sahlin saknar inte beröringspunkter med
Faulkner. De för stilexperiment intresserade,
som inledningsvis nämndes, håller sig också
rätt mycket till moderna amerikanska
mönster. Den som lyckats bäst är Sven Forssell.
Hans roman Att vara kamrat behandlar ett
motiv, som tidigare knappast
uppmärksammats inom svensk litteratur, nämligen
idrotten och dess betydelse i nutidsungdomens
tillvaro. Forssells skildringar ger ett starkt
intryck av livsnärhet, både då han skriver
om medlemmarna i den lilla förstadsklubben
och då han målar kvällsstockholms enklare
nöjesliv. Huvudhandlingen i boken betingas
av att en medlem i kamratkretsen råkar
alltför mycket under jazzmusikens och en
sensuellt lockande uppasserskas förtrollning och
begår en förskingring, som renderar honom
fängelsestraff. Hans kamrater, som på allt
sätt sökt hindra katastrofen, hjälper honom
också att efter frigivningen återinträda i
det vanliga livets gemenskap. Den solidaritet,
som grundlagts på idrottsplatsen, kan vara
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
