Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dussin debutanter. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dussin debutanter
bärkraftig även under svårare förhållanden;
detta är bokens huvudtanke. En annan åsikt,
som författaren framför med ett visst
eftertryck, är att straffet i det skildrade fallet
leder till självbesinning och bättring.
Beskrivningen av fängelsevistelsen är emellertid
inte lika lyckad som det övriga i boken. Den
förefaller att vara hållen i för ljusa toner.
Vidare är den liksom romanens första
avdelning skriven i jagform, ehuru med en annan
person som tänkt författare. Forssells
förmåga har emellertid inte räckt till för att skapa
två tydligt individualiserade jagstilar;
rytmen, tempot och uttryckssätten är alltför
lika på båda hållen, och detta verkar i någon
mån desorienterande på läsaren. Forssell har
sin styrka i inlevelsen, och hans temperament
verkar friskt och spontant, men han kan ha
nytta av att lära sig också en mera objektiv
form av människoskildring, eljest riskerar
han att bli enformig.
I Arvid Caries Ännu är det sommar
förekommer bitvis maneret att ge berättelsen
formen av vardagligt samtal, som läsaren
inte har nyckeln till och vars innebörd först
efter hand går upp för honom. Där
förekommer också antydande mellanrubriker i en
aning fetare stil än texten. Författaren
saknar inte teknisk skicklighet, men hans krav
på att man skall förmå läsa mellan raderna
blir ändå en smula irriterande. Där finns
nämligen inte så överväldigande mycket att
läsa ut. Historien handlar om en ung man, som
i gymnasiståldern gjort en flicka med barn
och sedan svikit henne. Hans flykt blir en
flykt in i bristande uppriktighet inför sig
själv; författaren vill visa hur denna attityd
efterhand övervinns och den unge mannen
mognar och får ansvarskänsla. Hela detta
senare parti av berättelsen är emellertid
mycket vagt; bokens början med dess skildring
av familjeatmosfärens tryck och pojkens
feghet inför faderns auktoritet är betydligt
bättre.
Även Elvin Enqvist arbetar i G il ja rätt
mycket med antydningar; det tekniska
hjälpmedlet är framför allt ett väl frikostigt bruk
av tankstreck. Författaren, som tidigare
debuterat som lyriker, har emellertid en poets
förmåga att koncentrera sig på
väsentligheter. Hans berättelse handlar om en dräng
på en gård i Norrland, som av svartsjuka
begår ett mord. Till sin läggning är han rå,
men det är en råhet av det slag, som i grund
och botten beror på en hjälplös oförmåga att
bemästra livets problem. Efter dådet börjar
han också hemsökas av en alltmer pinande
ångest för upptäckt, vilken till slut kommer
honom att ta sitt eget liv. Skildringen av
detta förlopp är mycket följdriktigt
genomförd. Härtill kan läggas, att miljön förefaller
att vara mycket väl återgiven. Gilja röjer
inte något stort register hos sin författare,
men det är uppenbarligen en självständig
begåvnings verk.
Hur man från stilsynpunkt skall uppfatta
Frida Zerns Fru Selma Modin är ganska
tveksamt. Boken återger i ett enda långt
monotont malande en fyrtiosexårig
medelklassfrus tankar om ditt och datt före och
efter hennes skilsmässa. Frågan är om man
har att göra med medveten beräkning från
författarinnans sida, om hon sålunda
begagnar en efter sina speciella uttrycksbehov
modifierad form av inre monolog-stil, eller om
det helt enkelt är fråga om hennes naturliga
och oreflekterade sätt att skriva på; man
påminns nämligen starkt om det sätt på vilket
många kvinnor avfattar brev. För den
sistnämnda åsikten talar vissa uppenbart
oavsiktliga idiomatiska felaktigheter i
författarinnans svenska. Möjligen kan dock dessa bero
på att det är en utlandssvenska, som hållit i
pennan. Det finns en del personligt kända
klagomål i boken över den behandling dylika
får röna vid återkomsten till hemlandet, och
man undrar en smula om inte fru Modins
känsla av deklassering och utstötthet efter
skilsmässan i diktens form återger
upplevelser i samband med ett miljöbyte av nyss
antydd art. Hur som helst så saknar inte
inregistreringen av fru Modins något vimsiga
livsyttringar psykologiskt intresse; den
vittnar åtminstone bitvis om god
iakttagelseförmåga. Men någon svensk kvinnlig
motsvarighet till mr Babbitt, såsom omslagets
baksida påstår, är det förvisso inte fråga om.
De böcker, som nu behandlats, utgör vad
man — delvis med tvekan ■—- skulle kunna
anföra som tecken på nya tendenser.
Beträffande de återstående gäller, att de ansluter
sig till gängse typer inom nutida svensk prosa,
vilket inte utesluter, att man i en del fall kan
skönja en egen författarindividualitet.
Till de många skildringarna av fattiga
pojkars uppväxt och utveckling har lagts
ytterligare några. I Karl Johan Rådströms
Patient hos livet kommer huvudpersonen
från en småborgerligt ambitiös och en smula
frireligiös familj. Han dras först till socialis-
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
