Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två dussin debutanter. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två dussin debutanter
trilogi om storköpmannen Jacob Dubbe.
Den är däremot lättläst, trots sina ganska
utförliga etnografiska och kulturhistoriska
beskrivningar. Mest lyckad är skildringen av
Dubbes fattiga barndom i
modern-skeppar-änkans hus. Hur han sedan kom sig opp får
man inte riktigt klart besked om; berättelsen
är lite för filmatisk.
Till gruppen yrkesskildringar hör Sten
Torstensons Tillståndet är allvarligt, Ebba
Bsrndes’ Förr än du anar, och Ove Linds
Uppsagd som ungkarl, d. v. s. den sista av
de tre utger sig för att vara en yrkesroman,
men är det knappast. En reklamman är
huvudpersonen, men om själva reklamyrket
får man inte veta tiondedelen av vad Dorothy
Sayers i förbifarten hinner tala om i sin
detektivroman Mördande reklam. Boken
verkar snarast blandning av spion- och
pilsnerfilm. Några av de provbitar på svensk
direktörsmentalitet, som boken innehåller, torde
emellertid vara ganska belysande. Torstensons
bok tillhör läkarromanernas stora skara,
en genre med erkänt publiktycke. Man
har inte något intryck av att den är skriven
till följd av inre nödtvång, snarare då, att
författaren -—- och förläggaren — tyckt det
vara lämpligt, att allmänheten någon gång
får läsa om svenska läkare. Man får också
till livs en del av den aktuella debatten om de
yngre läkarnas problem, och författaren ger
även en sakrik men ganska torr skildring
av ett par medicinares arbete under det sista
året före deras slutexamen. Den enes praktik
på ett sinnessjukhus ger anledning till ett
litet avsnitt av psykologiskt levande art;
eljest är människoskildringen ganska
konstruerad. Ebba Berndes’ bok är en
lärarmne-roman. Den är tämligen grund, men inte
helt orimlig. Den ger några levande glimtar
av skolarbetet, och människoskildringen har
ställvis något blekt-diskret-sympatiskt över
sig. Men mycket är schablon, inte minst i
den centrala kärlekshistorien med dess
obligatoriska missförstånd, som skiljer parterna,
och den därpå följande försoningen över ett
barns dödsbädd.
Om lärare handlar också pseudonymen
Clas Gullmans Två herrar från Uppsala.
Den uppges vara ett försök att skapa en svensk
motsvarighet till de anglosaxiska
förströelseromanerna. Stilistiskt har det i varje fall
lyckats ganska bra; intrigen har emellertid
sina svaga punkter, t. ex. då lektorn-boven
sätter hjälten-adjunkten i dödlig fara genom
att beskylla honom för att ha förskingrat
en dyrbar bok från skolbiblioteket, medan
han i själva verket sålt sitt eget exemplar.
Det är orimligt, att ett biblioteksexemplar av
en dyrbar bok skulle sakna alla tecken, som
möjliggör identifiering. Adjunktens hastiga
upphöjelse till professor verkar inte heller
särskilt initierat framställd. Över huvud
taget är hjälten den mindre lyckade, medan
boven i väsentliga stycken är ett bra porträtt
av akademisk strebermentalitet.
Greta Hellströms Vilddruvor bar min
vingård är en prästgårdsroman. Den första
tredjedelen, som är sedd i barndomens
minnesperspektiv, har en mycket levande atmosfär.
Den maktlystna gamla änkeprostinnan, den
förkomne adjunkten, hela den opsykologiskt
rituella stämningen är utmärkt fångad. Den
tragiska äktenskapsbrottshistoria, som fyller
resten av boken, är däremot alltför arrangerad
för att kunna göra något verkligt intryck på
läsaren.
Greta von Schoultz’ Det går en vind i gräset
behandlar skillnaden mellan stad och land.
Den verkar till att börja med konstlös och
samtidigt en smula skönmålande, men
småningom förtätas stämningen med en viss
stillsam intensitet, och man finner, att
författarinnan i alla fall har en del väsentliga
synpunkter på sitt ämne. Den kvinnliga
huvudpersonens vantrivsel i Göteborg och
hennes beslut att flytta åter till sin hemort
skildras på ett sådant sätt, att man verkligen
känner sig övertygad om att hon valt den
väg, som är den bästa för hennes egen och
för barnens framtida sunda utveckling. Vissa
episoder, som fäster sig i minnet, t. ex.
hur modern tar det, när lill-pojken blivit
dödad av slåttermaskinen, tyder på att
det finns ett visst djup bakom den
konstlösa ytan i Greta von Schoultz’
människoskildring.
Arthur Wielands Utter-Anders är en serie
skärgårdshistorier från Bohuslän. Läsaren
kan inte undgå att konstatera deras allmänna
likhet med Albert Engströms
roslagsskildringar. Därmed är inte sagt, att de verkar
litterärt inspirerade; de förefaller utan
tvekan att ha en bakgrund av autentiskt
muntligt berättande. Underhållningsvärdet är
betydande, fabuleringen är lagom otrolig för
att verka konstnärligt övertygande och
naturiakttagelserna är skarpa och friska.
Walter Dicksons göteborgsskisser
Perspektiv från Stigberget motsvarar ungefär vad Erik
283
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
