Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert Braun
som i en masskultur tror sig kunna leva
för sig själv, hade börjat redan då. Den
enskilda personligheten, människan som har
en sluten inre värld, höll på att försvinna.
Den kristna urförsamlingen var nu också
ett sådant kollektiv i stil med den redan
förefintliga tidsströmningen. Visserligen skilde
den sig å andra sidan också från denna, ty
den var ingalunda ett sådant, blott
siffermässigt kollektiv, som Nietzsche försöker
göra den till. När det heter i Didache eller
»de tolv apostlarnas lära»: »Dagligen skall
du söka umgänge med åt Gud helgade
människor för att av deras ord hämta
uppbyg-gelse», så kan man redan därav ana den
betydelse, som gemenskapslivet för de första
kristna innebar. Den låg i insikten, att den
enskildes tro icke räckte till och att därför
ständigt andra vittnen behövdes för att
strömmen skulle flöda rikt och oavbrutet.
De första kristnas gemenskap bestod i att
man inbördes stödde varandra i tron.
För några år sedan kunde man i
världspressen läsa om det gemensamma liv, som
fyra ryska forskare förde på ett drivande
isflak. På ett liknande sätt skulle man också
kunna uppfatta gemenskapslivet i
urkristen-domen — som en sammanhållning i liv och
död. I själva verket förhöll det sig så. I
martyrakterna, där de häktades bekännelser
återgivas fullständigt realistiskt som i nutida
rättegångsprotokoll, kan man ständigt
fastslå, att varken prefekternas vänliga
tillsägelser eller de fruktansvärdaste hotelser
eller avrättsplatsens omedelbara fasor
förmått spränga denna solidaritet. De prisgåvo
icke varandra. Det som här binder samman
är något vida mer än t. ex. sammanhållningen
hos ett idrottslag för att åstadkomma en
rekordprestation, vilken har sina rötter i
själslivets ytskikt, i ärelystnad o. s. v. Här
är det icke någon ärelystnad, som utgör
den sammanhållande kraften, utan det är
personligheten i sin helhet med hela sin
längtan efter frälsning som förbinder sig med
likasinnade.
Den enskildes betydelse har sjunkit; han
uppfattas icke längre som en självständigt
handlande person utan som ett redskap för
goda makter och demoner. Så t. ex. skriver
Justinus martyren (första apologien 5):
Från äldsta tider ha demoner, som antagit kroppar,
förfört kvinnor, skändat gossar och föregvcklat
människor skräckbilder, så att de blevo förvirrade, som
icke hade tillräcklig insikt för att kunna urskilja
olika företeelser. Gripen av skräck förbisåg man,
att det var onda demoner. Man kallade dem gudar
och tillskrev somliga av dem de namn, som var och
en av demonerna själv tagit sig. Sokrates sökte med
förnuft och grundlig undersökning komma det rätta
förhållandet på spåren för att draga människorna
bort från demonerna. Därför lyckades demonerna
genom människor,som hade sin lust i det onda, utverka, att
han dömdes till döden som gudsförnekare och hädare.
Detta är ett betydelsefullt yttrande, om
man vill förstå de första kristna. Vi se här
klart, att människan icke uppfattas som en
enskild, för sig själv stående, av egen drift
tänkande och handlande varelse utan som ett
verktyg för goda eller onda makter. När den
kristne från denna tid ser på den romerska
världen, ser han i cæsarernas våldsdåd,
i deras bödlars brott och intriger, ja i den
romerska världen som helhet ett verk av
onda demoner.
På ett annat ställe skriver Justinus: »Vår
Jesus har utan att ännu ha kommit i all sin
lysande härlighet, sänt en maktens stav till
Jerusalem. Det är kallelsens ord, det ord, som
förvandlar andarna och som riktar sig till
alla folk, scm varit behärskade av
demonerna, såsom David säger: ’Folkens gudar
äro demoner’.» (Samtal med juden Tryphon.)
I medvetandet att folken och världen
överhuvud behärskas av demonerna framträder
emellertid också för de kristna deras uppgift.
De se framför sig en sammanstörtande
värld, där tronen i ett världsvälde, som
omspänner hela jordkretsen, under generationer
befunnit sig i händerna på förbrytare och
vettvillingar och den enskilde förslavas och
degraderas till oigenkännelighet. De se
undergången så tydligt för sina ögon, att den
växer till en världsundergång, och i denna
värld, där allt vacklar och störtar, se de
hos sig den sista fasta hållpunkten och
känna sig utkorade att skapa en ny tingens
ordning. De veta, att de utvalts av Kristus,
att de ensamma kunna bjuda motstånd mot
denna världens demoniska makter genom ett
liv i offervilja och frivillig gemenskap.
Det är alltså behovet att fylla denna
uppgift som driver dem till gemenskap. De
kristna i denna tid visste, att deras
gemenskap i viss mening var den sista hållpunkten
i en förlorad värld, att de så att säga voro en
»Noahs ark», som hade till uppgift att rädda
andens liv. I Petri första brev tycker man
sig förnimma något av denna känsla, när det
heter: »Guds långmodighet bidade i Noas
dagar, då arken byggdes, i vilken få, det är
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
