Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första kristnas ställning till kulturlivet
åtta själar, blevo frälsta genom vatten,
vilket ock nu i en motbild, dopet, frälsar eder.»
Liksom en gång vattnet bar och räddade
arken, så räddar nu dopets vatten från den
allmänna undergången.
Det är en gammal mystisk lära, att de
rättfärdigas liv överhuvud räddar mänskligheten.
Offret försonar Gud och återställer på så sätt
den kraft, varigenom folket kan leva och
bevaras. Justinus skriver i »Samtal med juden
Tryphon» (omkr. 150): »Liksom Gud på den
tiden (på Elias tid) för dessa sju tusen
rättfärdigas skull höll tillbaka sin vrede, låter
han även nu sin dom ännu icke gå ut över
världen, då han vet, att det ännu varje dag
finnes sådana, som bli lärjungar till Kristus
och lämna villfarelsens väg.» Och apologeten
Aristides förkunnar i sin apologi omkring
år 137 något liknande: »Se, så strönimar för
dess (den kristna församlingens) skull det
goda vidare fram i världen.» Församlingen
uppfattas alltså som en mystisk kraftkälla
för livet överhuvud.
I en sådan uppfattning ligger naturligtvis
icke någon fåfänglig egeniättfärdighet. I
stället bäres den upp av den långt mera
tragiska insikten, att den romerska världens
kaos ohjälpligt skyndar sin undergång till
mötes, så att visionen av den kommande
världsundergången ter sig som naturlig. Den
som sett detta för sina ögon har som med ett
svärd huggit av denna världens bojor; för
honom är det lätt att avstå från dess
njutningar, ja, han kan även avstå från en
förfinad aristokratisk kultur. Konstnärerna och
filosoferna må ha hållit sig fjärran från
världen för att ostört kunna hänge sig åt
meditationer och skapande verksamhet — den
kristne från denna tid kunde det ej. I
missionsivern, i offerviljan att rädda vad som räddas
kan och därigenom bekämpa de onda
demonerna ligger den dolda huvudinnebörden i det
kristna församlingslivet. Så bedömer också
en god kännare av den äldsta kristendomen,
Eberhard Arnold, saken: »Gudsgemenskapen
blir inbördes gemenskap. Så uppstår ur
förväntan av det stundande gudsriket
församlingslivet och församlingstjänsten. Den
vilja till enhet, som växer ur framtidstron
blir till ett broderskap.» Den som icke kände
det förpliktande i denna mission att förhjälpa
en ny värld att födas och därmed rädda den
gamla, kunde aldrig heller uppleva denna
gemenskaps innersta väsen. Han måste åter
skilja sig ut ur den.
Denna hållning till livet stod nu visserligen
icke i överensstämmelse med kulturen.
Människor, som förbidade apokalyptiska
avgö-relser och i känslan av en stundande ny tid
sökte sig till varandra — hur skulle de ha
kunnat låta sig nöja med ting, som ha ett
fredligt medborgerligt livs trygghet och
fortvaro till förutsättning? Jakob Burckhardt,
den schweiziske kulturhistorikern och
humanisten, har tolkat förhållandet psykologiskt
riktigt. Han skriver i »Världshistoriska
betraktelser»:
Den apostoliska tidens kristendom har haft den
minsta beröringen med kulturlivet; den behärskas
nämligen av en väntan på Herrens återkomst, som
är det väsentliga sammanhållande bandet i
församlingen. Världsundergången och evigheten stå för
dörren, det är lätt att vända sig bort från världen och
dess njutningar, kommunismen är nästan självklar
och väcker med den allmänna fattigdom och torftighet,
som råder i dessa kretsar, ingen betänklighet; när den
förenas med förvärvsbegär blir däremot läget ett
helt annat.
Denna grundläggande hållning till livet
betyder på samma gång ett främlingskap
för allt kulturliv. Här blott ett exempel bland
många! Varje kultur uppfattar de bildade
och bildningen som en av sina förutsättningar.
Men denna kristendom står likgiltig gentemot
bildningen. Jesus Kristus hade själv påvisat,
hur fariseernas skriftlärdom var oförmögen
att dana verkliga människor. Och redan på
ett mycket tidigt stadium uppfattade man
det som värdefullt, att apostlarna varit
obildade män — icke för att därmed upphöja
barbarisk obildning till något prisvärt utan
för att påvisa, hur Guds nåd var stödet för
den gemensamma tron. Så skriver t. ex.
Justinus: »Från Jerusalem utgingo män,
tolv till antalet, fullständigt obildade och
oskolade i talekonsten.»
Denna inställning fortlevde i
urförsamlingen. Därför betraktade romaren Celsus,
liksom Nietzsche många sekler senare, de
kristna som en barbarisk sekt. Celsus
anklagar direkt sin motståndare Origines för att
hata bildningen. »Hos de kristna gäller budet,
att ingen bildad, ingen förnuftig, ingen stor
människa må komma till oss; är åter någon
obildad, oförnuftig, okunnig, då må han fatta
mod och komma till oss.»
Kristendomens motståndare Celsus vill i
Roms kulturvärld väcka förbittring mot de
kristna och överdriver därför. I verkligheten
torde de kristnas hållning ha varit den, som
kommer till synes i Pauli brev till romarna
287
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
