Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De första kristnas ställning till kulturlivet
Ingenting är för dem värdefullt för sin
egen skull eller till följd av sina privata
företräden. Utan om det har värde så är det
blott till följd av dess förhållande till Gud,
dess skapare. Den kristne entusiasmeras icke
av den enskilda skönheten, han ser Guds
kärlek i den sköna formen och den ger honom
ytterligare anledning att tillbedja skaparen.
Den konst, som för honom äger berättigande,
är alltså blott den, som i det den formar det
sköna låter oss ana Guds härlighet däri.
Det är icke en tid för de stora mästarna i
konsten, för en Tizian eller Rubens, som låta
oss se hårets, kvinnokroppens, fruktens,
landskapets skönhet utan en tid för de strängt
stiliserade gestalterna på guldgrund, sådana
de senare bysantinska mosaikerna formade
dem i deras fulländning. Under de första
kristnas tid är den individuella konsten mycket
anspråkslös. Om man betraktar teckningarna
eller målningarna i katakomberna, ser man,
med vilken gripande hjälplöshet de kommit
till. De enskilda tingen ha här blott blivit
symboler: en upp- och nedvänd korg med
frukter är en symbol för döden, herden med
lammet på sina axlar är en symbol för Kristus.
T. o. m. den självmedvetna romerska
antikskriften, som ännu idag prunkar på de gamla
triumfbågarna eller på marmortavlorna i
våra museer, har i katakomberna förlorat all
makt. Bokstäverna stå icke längre starka och
stolta som män i ledet utan i vacklande
kroklinjer. Här skriver den enskilde icke
längre som herre utan som tjänare och
redskap.
Liksom privatliv, bildning, konst betyda
också denna världens njutningar föga. Till
den kvinnliga martyren Perpetua komma
fadern, modern, bröderna, ja man bär till
henne hennes nyfödda barn i fängelset. Alla
vilja de med kärleksfull ömhet binda henne
vid det liv, som hon genom sin bekännelse
till den förbjudna läran avsagt sig; Hon
tillhör en rik och ansedd släkt, och hennes
liv skulle kunna fortgå som förut, om hon
blott ville avlägga en formell ed, som löser
henne från gemenskapen med Kristi
bekännare. Väl bedrövar det henne, att fadern
sliter sitt hår, gråter, kastar sig för hennes
fötter, ja i sin oförmåga att omstämma
dottern beter sig som en förtvivlad, men
det gör icke något avgörande intryck på henne.
Ur hennes sorg stiga visioner fram, som fylla
henne med oerhörd själsstyrka. Hon är en
tjugotvåårig ung hustru och brösten droppa
av mjölk med vilken hon ammar den
nyfödda — men vilken klar och lugn fattning
visar hon inte inför sina fasansfulla marter!
I martyriet utsläckes den sista resten av det
antika personlighetsmedvetandet, som är ett
medvetande om egen maktfullkomlighet.
Dessa människors skymfliga dödssätt är en
yttre, vida omkring synlig symbol för detta.
Man må ha mycket litet, som man kan kalla
sitt, man må som en slav dagligen leva under
sin herres uppsikt, såsom den yttersta
fattigdomens lott är — men dö vill man
åtminstone för sig själv. Här har anspråket
på en privatsfär reducerats till ett minimum.
Denna skamkänsla, detta blygsamma
anspråk på individuell tillvaro har man
gemensamt med den ringaste varelse — fågeln,
som känner slutet nalkas, kryper in och
gömmer sig i snåret. Men den människa, som
beslutat sig för trohet mot Kristus får icke
ens begära detta. Hon avklädes offentligt,
hon blir till ett blottställt objekt för åskådare,
som girigt betrakta hennes död.
Att vara åskådare har av ålder hört till de
förfinade kulturmänniskornas privilegier.
Njutningen i att resa beror därpå. Man kommer,
själv utan att övervakas, som suverän
åskådare av de förhållanden, som ett land, en
stad erbjuder, man fäller sina omdömen och
beger sig åter i väg, likt den som lämnar en
teaterföreställning eller en konsert. För
turisten är livet en intressant skådeplats,
en arena. Man »samlar sina intryck», som det
heter, och njuter därvid av den kostbara
friheten. Renässansens italienare återupptäckte
denna njutning, såsom Burckhardt i sin
»Renässansens kultur» påvisat, och sedan
dess går »åskådningen» hand i hand med
bildning och personlig suveränitet av alla slag.
På den antika arenan under de första
århundradena driva nu åskådarna denna konst
ut till sina yttersta och mest obarmhärtiga
konsekvenser. De njuta av den sensation, som
deras död skänker, vilka förföljas för Kristi
skull. Och offren måste finna sig däri. Varje
slag av skamkänsla, som är ett element i
självmedvetandet, är här utsläckt till sista
gnistan. Hos martyren finns det inte längre
något individuellt, vid vilket han skulle kunna
hålla fast; han är ingenting annat än en enda
trons låga, en trons brinnande fackla.
Också från förnuftets herravälde avlägsna
sig denna tids kristna. Varje kultur
utvecklar jämte konst och bildning även ett fritt
tänkande. Filosofen som »ett klart speglande
19—Ord och Bild, 52:0 årg.
289
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
