Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - De första kristnas ställning till kulturlivet. Av Robert Braun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Robert Braun
världsöga» är icke blott ett krav, som
Schopenhauer uppställt, utan ett grundkrav för
det fria tänkandet i alla tider. Därmed
uttryckes, att människan såsom en
mikrokosmos, såsom en värld, mot vars utveckling
varje kultur syftar, stöder sig på det fria
tänkandet. Den store tänkaren hör liksom
den store konstnären, människan med
universell bildning, den stora världsmänniskan,
till kulturens representanter.
Men de första helgonen och martyrerna ta
även avstånd från det fria tänkandet. Hos
Justinus uttryckes detta klart. Han som
tillägnat sig hela den antika världens
filosofiska bildning, inser visserligen, att filosofien
ger männsikan stor makt; den ger henne
förmågan att uppträda suveränt gentemot
världen. Men i samma mån hindrar den
henne också, emedan den hänvisar henne på
sig själv, att hänge sig åt det högsta ljuset,
Gud, Logos, Kristus. Därför söker Justinus
omplantera den antika filosofien, med vilken
han är väl förtrogen, i den kristna världen.
Därvid inträda vissa värdeförskjutningar,
men det sätt, varpå Justinus genomför
försöket, är betecknande för tidsstämningen.
Han gör det genom att sänka
personlighetsmedvetandet på samma sätt som vi sett
vara fallet med bildningen, konsten,
privatlivet.
För Justinus är den fria överlägsna tanken,
som kulturen skattar så högt, icke längre
det önskvärda; tron är viktigare än det blotta
förnuftet. »På Kristus ... ha icke blott
filosofer och lärda trott; nej, även
hantverkare och vanligt folk och detta med offer
av sitt anseende, utan fruktan för döden.
Så uppenbarar han sig som den outsäglige
Faderns kraft, som något helt annat i
förhållande till det blotta mänskliga förnuftet.»
Högre än den filosofi, som leder till kritik,
står för honom profetian, som förkunnar
Guds vilja genom människors mun. Det
kommer sålunda icke längre an på resultat
av egna spekulationer, egen begåvning,
originalitet, geni, utan på den kraft att helt
hänge sig åt Gud, varigenom man blir Guds
verktyg och tjänare. Därmed vill han en smula
chockera den romare, som förälskat sig i
den grekisk-romerska kulturen. Han skall
något skakas i sitt stolta medvetande att
icke blott ha lagt under sig jorden utan också
ha tillägnat sig all mänsklig visdom.
»Jag frågar alls icke efter Platon och
Pythagoras . . .», säger den gamle mannen,
som Justinus möter på en ensam promenad
vid havet och som omvänder honom från en
antik filosof till en troende kristen (Samtal
med juden Tryphon). Den gamle fortsätter:
För mycket länge sedan har det funnits män,
långt före alla de s. k. filosoferna. De voro lyckliga,
rättrådiga och älskade av Gud. De predikade i Guds
anda, de förutsade framtiden, d. v. s. det, som nu
verkligen sker. Profeter kallar man dem. De ensamma
ha insett sanningen och förkunnat den för människorna
utan att frukta eller smickra dem, utan att söka sin
egen berömmelse. De ha ju blott förkunnat vad de,
uppfyllda av Guds ande, själva sett och hört. . .
Bed, att ljusets portar må öppnas för dig! Ty ingen
kan skåda eller förstå utan att Gud och hans Kristus
ger honom nåd därtill.
Justinus bestrider visserligen icke värdet
av den äkta filosofien, men denna ter sig
för honom blott som ett förstadium, som ett
»frö» i själen, vilket det allt uppfyllande Logos,
som är Kristus själv, bringar till mognad.
Att genom tro och bön erhålla Guds nåd är för
honom det högsta. Han skriver:
Att befinnas vara en sann kristen, det är — detta
tillstår jag — föremålet för min bön och hela min
ivriga kamp. Icke som om Platons läror vore
främmande för Kristi egna; jag säger blott, att de icke i
allt nå fram till dem, lika litet som stoikernas,
diktarnas och historieskrivarnas. Alla ha de gjort förträffliga
uttalanden, i den mån de alla haft andel i de
logosfrön, som äro utströdda i världen och i den mån de
haft blick för väsensfrändskapen. Men de motsäga
varandra på väsentliga punkter . . . Alla dessa
författare kunde i kraft av de logos-frön som funnos
hos dem blott dunkelt skåda det sanna. Ty fröet till
något och efterbildningen — allt efter efterbildarens
mottaglighet — är dock alltid något helt annat än
själva saken.
Det betyder, att den kunskap, som
filosofien kan förskaffa sig om världen och det
översinnliga, icke kan jämföras med den,
som Gud frammanar hos den människa han
utsett till sitt redskap. Finns det något gott
och sant i den antika kulturen, så beror det
på de kringspridda logos-fröna — »även om
Stoas anhängare veta vi, att de hatats och
dödats, emedan de åtminstone i sin etik i
kraft av de logos-frön, som äro inplantade i
hela människosläktet visade sig som älskare
av ordningen» ■—- men i Kristus har ju Logos
själv blivit kött. På den kunskap, som vinnes
på förståndets väg genom den enskildes
vilja och energi, kommer det icke an. Ty
det är hängivenheten åt tron och bönen som
åstadkommer, att man blir ett Guds
redskap. De insikter man därigenom vinner
stå vida högre, ja kunna alls icke jämföras
290
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
