Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke H olm ér
AN DET vara riktigt? En ungmålare
klagade nyligen över att svenskt konstliv
just nu saknade dramatiska poänger, inga
ettriga opponenter rasade mot billig bravur,
slentrian och murken gammalklokhet. Höll
kritiken — kamraternas såväl som
konstanmälarnas — på att förlora sin sälta? Där
gick man och hade fördrag med varandra
på ett hyggligt och resignerat vis. Sida vid
sida i olika åldrar skredo de minst likasinnade
fram, vänligt hejande på varandra — rena
samlingsregeringen tyckte den besvikne
radikalen. Den retoriska frågan »Målare, var är
din gadd?» utlöstes till sist som förtvivlad
slutkläm i litanian.
Som alla starkt tillspetsade frågeställningar
bortser nog också denna från nyanserna i
skeendet. I själva verket lider det ingen brist
på brännbart stoff i diskussionen. Särpräglade
personligheter hävda med envishet och
konsekvens sin övertygelse, även om det mindre
sker med hjälp av vassa tungor och höjda
stridsyxor än med konstnärliga verktyg. Det
är riktigt att de yttre åthävorna nu äro mera
dämpade än vad de voro på 8o-talet och
omkring 1910. Det skrivs kanske inte heller så
många ilskna insändare om konst som på
20-talet, och konstnärerna äro överlag mindre
arroganta i manifest och resolutioner.
Ett gott bevis på konstnärskårens höviska
och väldisciplinerade manér utgör den i form
behärskade men i sak skarpa protest som
Konstnärernas riksorganisation ingett i frågan
om den alltmer permanentade Liljevalchska
bastionen. Konsthallen i fråga utgör säkert
en av hörnstenarna i vår försvarsberedskap,
eftersom staten finner nödigt att år efter år
inkräkta på denna till konstens fromma
donerade plattform. Gaddiga representanter
för vårt konstliv skulle sannerligen kunna
hugga in här och var i dylika ärenden. Men
den kylige nordbon ligger inte för sådant.
Endast i undantagsfall har han behov av
att ge utlopp för sina känslor på samma vis
som de italienska futuristerna omkring 1910,
dessa som gärna efter en sammankomst med
en viss stolthet förmälde, att minst lika många
knytnävsslag som ord växlats i diskussionens
hetta.
Nej, den sortens eld och ettrighet kunna i
regel inte de svenska kollegerna berömma sig
av. Men sakna de för den skull värme och
entusiasm under den svala ytan ? Knappast —
då skulle de inte förtjäna att räknas som
konstnärer. Toleransen i dess besinningsfulla,
vidsynt förstående form är i »Sweden, the
middle way» ett karaktärsdrag av rang.
Åtminstone övervägande. Men — handen på
hjärtat! — äro vi inte också glada för ett och
annat gyllene avsteg från medelvägen? Vem
skulle fördra en iskallt neutral Isaac
Grunewald eller en filbunkslugnt balanserad Otto
G. Carlsund? Och ett härligt exempel på
ögonblicksentusiasm i vårt konstliv gavs
nyligen, då tjugotvå konstnärer, hänförda av
en målning av Pierre Bonnard, ordnade en
blixtpetition som ledde till att doktor Oscar
Stern skänkte den till Nationalmuseum.
Nyanserna i det svenska konstlivet utesluta
i varje fall inte en imponerande
sammanhållning i många frågor. Det skulle leda för
långt att lämna exempel härpå eller söka
analysera fram olika uttryck för den goda
allmänanda, som i stort sett kännetecknar
de svenska artisterna. Föreningarna och
grupperna äro många men bataljerna äro få och
betydelselösa jämförda med de samfällda
aktioner, som äga rum. Inte minst imponerar
den hjälpverksamhet, som organiseras i olika
sammanhang. Än skänka konstnärerna gåvor
till förmån för franska konstnärer, än sätta
de själva i gång försäljning av skänkta
konstverk för att hjälpa Nordens barn, Frankrikes
barn etc. Gamla Anglais vid Stureplan i
Stockholm har under ett par månader i vår
varit skådeplatsen för friska initiativ från
Unga konstnärers sida. Med hjälp av
mångskiftande attraktioner — senast en
konstutställning av »Konstnärernas gåva för
Nordens barn» med ett åttiotal olika givare —
ha de plockat folk på pengar. Glada plakat
i olika färger ha i snabb följd täckt hela
Anglaisfasaden och gett den en gemytlig och
något hejig prägel av snarare dansk än svensk
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
