Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
en ny sida i dennes sällsynt rikt utrustade
koloristiska begåvning.
I Svensk konst för varor ha många goda
utställningar gått av stapeln i vår. Anmälaren
dröjer gärna vid minnet av Sigurd Möllers
motiviskt anspråkslösa men i koloriten utsökt
känsliga akvareller och pastellmålningar. I
april kom en bra samlingsutställning med
lödiga verk av såväl äldre som yngre
konstnärer. Bland de förra märktes Gunnar
Hallström, som visade en toppsak, vilken
inköptes till Nationalmuseum, en monumentalt
enkel teckning, »Karl-Erik Andersson död».
I mars utställde Tor Hörlin i Färg och
Form sitt lätta, dekorativa måleri, asketiskt
i fråga om bildinnehåll men ofta raffinerat i
färgackord. Hörlin är monumentalmålare och
i denna egenskap naturligt inställd på
förenkling och koncentration, vilket även
kommer till synes i hans stafflimålningar.
Redigheten och det dekorativa anslaget delar han
med sådana konstnärer som Erik Byström
och den i Spanien under inbördeskriget
bortryckte Torsten Jovinge, vars konst renast
anknöt till funktionalismens geometriska,
ornamentsbefriade klarhet. Det var ett lyckat
pedagogiskt grepp av Skånska konstmuseum
i Lund att i sin vårutställning föra de nämnda
tre målarnas konst ihop med såväl
norrlänningen Helge Lindens dekorativt
reducerade måleri som med skåningen Johan
Johanssons ädelt behärskade kolorism. Allt
detta tillsammans fick heta »purism», vilket
måste sägas innebära en uttänjning till
bristningsgränsen av själva termen. Tyvärr
har krönikören icke haft tillfälle att se
lundautställningen, men den käcka kombinationen
har ett starkt teoretiskt intresse och synes
ställa väsentliga ting under debatt. För
Johan Johanssons del har enligt hans egen
utsago studiet under 20-talets början av de
primitiva italienarna och av det italienska
landskapet gynnat en stramare bildform.
En av vårens intressantaste konsthändelser
var Stig Borglinds retrospektiva utställning
i Färg och Form i mars. Man kunde här
följa den senast vid Biennalen i Venedig
internationellt hyllade grafikerns utveckling
från de trevande försöken vid tiden för förra
världskriget fram till 1940-talets mästarblad.
Till den nålfina skärpan och klarheten i
tidigare landskap och stadsbilder, bl. a. från
Grekland, har Borglind under senare år fogat
en sällsam lyrisk saklighet — det låter
motsägande men gäller likafullt för denne märk-
lige dalkarl •—■ i bilder som »Månuppgång»,
»Midsommar» (återgiven som plansch i detta
häfte) och i enastående mjukt och dunigt
verkande fågel- och blomstermotiv, i vilka
han nedlagt iöoo-talskonstnärens osparda
nitälskan vid återgivandet av de mest subtila
nyanser.
Inom Stockholms sprängladdade
utställningsvärld följer hovintendenten Stenman
sin egen aristokratiska linje. Efter en tjusande
repetition av Ester Kjerners
uppseendeväckande utställning för ett par år sedan kom
i mars en exposition av den finlandssvenske
landskapsmålaren Berndt Lindholms ljusa
och luftiga ungdomsverk.
Genom den utställningstekniskt
förebildliga ram som Statens Historiska Museum gett
sitt mynt- och medaljkabinett torde intresset
för den nobla konstart, som medaljen
representerar, ha stora förutsättningar att växa sig
starkare. Efter den utställning av nutida
svensk medaljkonst som Nationalmuseum och
Statens Historiska Museum ordnade för ett
antal år sedan ha endast sporadiska verk av
olika utövare dykt upp på
utställningsfronten. Det är därför tacknämligt att en
retrospektiv visning av Erik Lindbergs
produktion kommit till stånd i Historiska Museet.
Utställningen hyllar nestorn inom vår
medalj-konst och ger en rikt nyanserad bild av hans
konstnärliga utveckling. När man väl fått
upp ögonen för de speciella skönhetsvärden
medaljerna rymma, lockas man till ett
fördjupat studium av Lindbergs förfinade
porträttrealism och sinnrika symbolskapande.
Även inom den svenska medaljkonsten råda
starka stildivergenser. Lindbergs mjukt
måleriska naturalism har sin verkliga motpol i
expressionismen hos Bror Hjorth, som senast
framträtt med en energisprakande medalj
över sextioåringen Gösta Olson,
Svensk-Franska Konstgalleriets grundare och chef,
vars bistra profil fångats i en suverän formel,
ett gott motstycke till samme konstnärs
kärvt monumentala medalj över Axel L.
Romdahl för något år sedan.
Olof Ahlberg hade en vacker utställning
i Konstnärshuset i april. Betecknande för
denne konstnärs harmoniska, klassicistiskt
orienterade formvilja är hans förkärlek för
nakna, gymnastiskt vältränade idealgestalter.
Något av den Lingska andan är bevarat i
hans resliga figurer, även då han i sina
senare verk går mot en friare tolkning av
modellernas karaktär. Hans gedigna material-
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
