Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyckeln till det lilla bordet — rädslans nyckel. Ur Krilon III. Av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyckeln till det lilla bordet— rädslans nyckel
Ur K rit ön III
Av Eyvind Johns ön
.AN stack in nyckeln i det lilla
bordets låda just när han hörde stegen
utanför. Det var fadern som kom. Rummet
var mörkt, eller inte mörkt, det kom ljus
utifrån gatan, men han hade inte tänt
lampan, det skulle Lisa snart komma in
och göra. Utanför, från gatan, hörde han
hästspårvagnen köra förbi, hästhovarna
smällde och skrapade dovt, hjulen vände
sig tungt, och det gnisslade grått. Ljudet
ekade mellan husväggarna, det drog bort,
och brådskande fötter trampade på snön
och stenläggningen. Åter hörde han
spårvagnen, det var för att den stannade.
Nyckeln kändes kall av rädsla mot handen.
Han förde in den till botten av låset och
vred om. Om han ville, kunde han dra ut
lådan, den var i hans makt.
Fadern öppnade dörren och ljuset kom
in från tamburen, vidgade sig till en bred
strimma. Det lilla bordet glänste blått,
men gasljuset var gult och surrade svagt.
Det mörknade åter, faderns skugga fyllde
dörren, föll över honom.
— Sitter du alldeles ensam i mörkret,
Johannes?
— Ja, pappa.
Han vände sig på den låga
barnkammar-stolen, men utan att släppa nyckeln, han
kunde dra ut lådan om han ville. När fadern
böjde sig ner mot honom släppte han
greppet. Pappa hade lukten från
mottagningsrummet kvar — den satt på bröstet,
på armarna, men händerna luktade frisk
tvål. Mottagningstiden var slut, pappa var
inte doktor längre, pappa hade blivit
pappa, och lyfte honom högt, mot det
mörka taket. Han hängde i luften och
andades tungt, och lukten av pappa följde
med honom upp. Djupt under såg han
bordets blå fyrkant.
— Å, å, vad du är tung, stönade pappa.
Men det var på låss. Pappa var så stark
att han kunde lyfta mamma, pappa var
bredare och starkare än andra farbröder,
fast Lisa var ju lika tjock och lika gammal,
gamligare, hon hade burit pappa när pappa
var liten.
Han sjönk ner mot golvet igen. Bordet
var närmare. Han hörde efter, stod stilla
och lyssnade, omgiven av pappas lukt, och
han tyckte att det skrapade inne i bordet.
— Tycker du om att sitta i mörker,
Johannes?
Han tänkte noga igenom sitt svar så att
det lät gamligt; han tittade upp mot fadern:
— Jag satt och tänkte.
— Vad tänkte du på då?
— Jag tänkte på mamma, sa han, för
det var sant, det hade han gjort. — Jag
vill helst ha en bror som jag kan leka med,
sa han.
Mamma var på sjukhus och skulle
komma hem med en liten bror eller en liten
syster.
— Det kanske blir en syster, sa pappa.
— Jag vill ha en bror!
Han lyssnade, det hördes inget från
bordet.
— Varför står du så där, Johannes?
— Jag hör efter och tänker.
— Var är det du hör efter?
— Det talar jag inte om för det är en
hemlighet.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
