Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Nyckeln till det lilla bordet — rädslans nyckel. Ur Krilon III. Av Eyvind Johnson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Eyvind Johnson
— Jaja, sa pappa. Vad tänker du på då?
— Det talar jag inte om för det är en
hen:—lighct.
— Nej, nej, då ska du inte tala om den.
Kom nu, Lisa har sagt att vi ska äta.
— Hur gammal kommer min bror att
vara?
— Han kommer att vara fem år yngre
än Johannes, sa pappa.
—• Men — då är han ju inge gammal alls,
sa Johannes.
— Nej, han är inte gammal alls. Och
det kanske är en syster.
Pappa gick före, han följde efter, pappa
stängde dörren och han såg det blå bordet
försvinna och mörkret fara in och fara
över hemligheten. Han tog pappas hand
och de gick in i matsalen. Vid pappas tallrik
låg ett brev (ett vitt, med långt kuvär och
underligt på).
— Får jag frimärkena, pappa!
Pappa vände brevet, tittade noga på
det.
— Inte det här, Johannes, pappa vill
spara kuväret.
— Är det från en farbror långt borta?
Som pappa tycker om? sa Johannes.
— Ja, det är från en farbror långt borta.
Som pappa tycker om.
— Vad heter den farbrorn då?
— Det är han som var här en gång,
förra året, när du var liten. En med stort
hår, en snäll farbror. Han heter August
Strindberg, han skriver böcker.
— Sågböcker?
— Ja, det med.
Sedan fick han följa med in i pappas
rum och sitta där. De satt och väntade på
att mamma skulle komma hem, och
Johannes fick titta i böcker. Det skulle dröja
många dar innan mamma kom hem med
en liten bror eller en liten syster — helst
en bror som man kunde leka med — men
de satt och väntade ändå medan de tittade
på bilder.
— Pappa, spela, sa Johannes.
Då han satt i pappas knä vid pianot och
fick hålla sina fingrar på pappas fingrar,
fast pappas var mycket längre och grövre,
kom Lisa in och sa att det var bud till
doktorn. De hann inte med Gubben Noak
heller. Pappa måste ta sin svarta väska
och gå bort.
Johannes satt åter vid det blå
barn-kammarbordet och höll i nyckeln och tänkte
nästan öppna men så kom Lisa igen och
han skulle lägga sig. Men han hade nästan
tänkt att dra ut lådan, och det prasslade
inget i den längre.
— Det är en bror jag vill ha, sa
Johannes.
Lisa tvättade honom ute i köket, bakom
öronen också och på halsen och hon var
jämt så hårdhänt, och’ändå sa hon att hon
hade ljummat vattnet, men hon var
hårdhänt, och hon tvättade honom bakom
öronen och sedan tvättade han fötterna
själv. Sedan följde hon honom in, och
bordet stod där och han lyssnade, men det
prasslade inget. Han hade kunnat tala om
för henne att han hade en hemlighet, men
det gjorde han inte. Just när hon drog på
honom nattskjortan tänkte han nästan
säga det, men det gjorde han inte.
— Mamma kommer snart hem med en
bror till mig, sa han trotsigt.
— Jaja, jaja, sa Lisa, och så stoppade
hon om honom och så släckte hon och så
gick hon ut och ljusstrimman mot det blå
bordet blev smalare och smalare, och så
klipptes den av. Det var mörkt först, men
sen blev det ljusare, sakta, från gatan. Om
man sträckte ut armen och rörde vid
rullgardinen så kom det in mer ljus, och om
man drog ner allt man orkade och sedan
släppte gick rullgardin opp. Nu gick den
opp, — rrrrr! lät den och gick opp.
Han låg och kände att han var sömnig,
men nu gick hästarna och drog spårvagn
nere på gatan, han tänkte nästan gå opp
och titta, men det var så kallt om fötterna
fast Lisa eldat i kakelugn i dag. När spår-
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
