Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tionen, som i talpjäsen, i motsats till
åtskilliga berömda gamla förväxlingsstycken,
genomförts utan något som helst avväpnande
leklynne. Ett sådant element kan
textbear-betaren sägas ha infört redan genom den för
sångpartierna utförda versifiering som ej
äger motsvarighet i det i dubbel mening
prosaiska originalstycket. Utom den nämnde
nytillkomne hovmästaren, som med sitt
stereotypiska talesätt har motsvarighet inom
nutida operett och fars, uppvisar libretton
andra nytillkomna, något mer verkligt roande
drag. Ett sådant är grevinnans parodiska
Sofoklessvärmeri, varmed Lortzing anspelade
på en i Leipzigsocieteten utbruten epidemi:
år 1842, någon tid innan operan blev färdig,
hade »Antigone»-framförandet under
Mendelssohn gett upphov till den. Mer väsentlig
betydelse ägde den förändring som innebar
att en hos Kotzebue helt ohemtrevlig
arrendator i operan förvandlats till den inte
alldeles på komik blottade, godmodigt
Chron-schoughsaktige skolmästaren, som dessutom
inte ännu är gift med sin Greta. En
obehaglig smak ger visserligen fortfarande
spekulationen i den grevliga flickkurtisen och
köpslåendet om fästmön. Han är dock, denne
skolmästare, redan i operans början med på
förslaget att sjunga »ein fideles Lied mit
Chor». Ett för talpjäsen fullständigt
främmande gammaltyskt gemyt bryter sig så
mot resterna av originalstyckets surdeg. Med
allt skickligt apterande för sångscenen, med
plats för strofiska visor, arior, ensemblesater
och dans, lider emellertid libretton av en från
talstycket härrörande grundbrist, som främst
måste bli märkbar i den sångspelsartat
ymniga taldialogen. »Naturens röst», som i
slutscenen låter syskonparen upptäcka varandra,
baron och baronessa få varandra och
fästfolket försonas, kunde ha gjort sig bättre
hörd med en bättre text.
Själv operakapellmästare och operasångare
tyckes Lortzing ha haft gott minne och nästan
alldeles för lätt för att komponera.
Barones-sans trallande, med litet koloratur glittrande
entréaria dansar fram på ett kadrilj motiv
som kunde ha varit hämtat från Auber, och
det är ej det enda numret som gör ett sådant
intryck. Andra ställen kunna påminna om
Rossini. Och t. ex. i skolmästarens aria
»Fünf-tausend Thaler!», som i samband med
köpeanbudet på fästmön börjar med rolig parodi
på uppstyltad operastil, avlösa varandra
franskt och italienskt. Det tyska kommer
fram i de omväxlande av skolmästaren och
fästmön sjungna lustiga ABC-kupletterna
med den i refrängen alfabetrabblande kören;
det höres också i den på ländlermelodi
vaggande ensemble som beledsagar herr
grevens dans med byskönheterna, i
skolbarnens hyllningssång i sista finalen och ej
minst i baronessans folkvisetonande »Bin
ein schlichtes Kind vom Lande», som till
sist utvidgas till känsloförsjunket
medsjung-ande ensemble.
Sentimentalitet är emellertid ej det för
Lortzing karakteristiska draget, lika litet
som originell melodisk substans. Det är i
stället den skickliga faktur, den musikaliska
rörlighet som låter lustspelshumöret uttrycka
sig i musikaliskt slutna spelscener. Utom
några redan nämnda nummer kan framhållas
andra aktens erotiskt skärmytslande duett
mellan baronen och baronessan. Ett här
framträdande Mozartdrag blir ännu mer
märkbart i partiturets mest lysande
ensemblenummer, den som kvintett sjungna
biljardscenen i slutet av samma akt, där — fore
grevinnans ankomst — baronen och greven
slå sina krokar kring den till lantlig tös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
