Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Gli m stedt
Inifrån egna resurser kunde Joel
Berglund — för snart tio år sedan t. ex. en
storstilat tragisk Filip II — hämta de sanna
uttrycken för det majestät och det stundom
till vansinne stegrade själslidande som i
förening skola utmärka tsar Boris. Beträffande
masken hade framställaren dock ej tagit fasta
på det förhållandet att sex år skola ha
förflutit mellan prologens kröning och
framträdandet i andra akten; den chockverkan
som jag där annoterat från Sjaljapins
framställning uteblev när ansiktet från början, i
den av regissören ostentativt anordnade
närbilden, visade sig lika härjat och
smärtför-vridet som det förblev ända till dödsminuten.
Musorgskij har ändå inte gjort det lätt för
skådespelaren-sångaren att ända till slutet
variera tsarbilden som får spela ut hela sitt
register redan i andra aktens scener: där de i
familjeidyllen rörda faderskänslorna och
sorgen över landets olyckor, där det mot Sjujskij
riktade raseriutbrottet och där samvetskvalen
som två gånger frammana synen av det
minderåriga mordoffret. (Aktens första, mer
koncisa version, som ju numera är uppförbar,
sparade litet på krutet, nöjde sig med
hallucinationen i slutscenen och betonade i det
hela ■— i anslutning till Pusjkin — inte lika
starkt den av brottet orsakade samvetsnöden;
det motivet antas Musorgskij ha fördjupat
först efter bekantskap med Dostojevskijs
Raskolnikov.) Både majestätiskt och
mänskligt gjorde Berglund sin Boris, med både
mäktig och böjlig stämma i recitativ och
arioso. Den i dödsakten för tredje gången av
sin tvångsbild jagade tsaren skulle, trots den
onekligen försvagande upprepningen, ha
verkat helt tragisk, om inte hans
bortscha-sande handrörelse åtföljts av något mummel
som — ofrivilligt och olycksaligt komiskt —
lät som »surr, surr»; mer lycklig synes här
den tyska översättningen: »fort, fort».
Slutintrycket, med den i dödsstunden till sonen
ädelsinnat talande härskaren, befäste
emellertid helhetsintrycket av en stort
genomförd, psykologiskt skiftningsrik tolkning.
Något av det gascognarlynne som Pusjkin
ansåg utmärka den historiske Gregorij
sprakade ibland till hos Einar Beyrons hetsige
unge man; honom skulle man unnat att även
efter premiären få fullfölja sin föreskrivna roll
som en till sist i vitglänsande rustning hyllad
tsarevitj till häst; som en särskild förtjänst
hos prestationen skall framhållas ett —
gentemot Rimskij-Korsakovs orkester — på-
fallande tydligt textuttal. Som Pimenn —■
den ende av dramats personer som får
kontakt med både Dimitrij och tsaren och som
vid sitt inträde i dumans sal skall »skarpt»
betrakta den senare — överraskade Sigurd
Björling med sin kantabelt burna pianosång;
man vill gärna ta denna som ett gott omen
för den dramatiskt ganska suveräne
konstnärens vokala framtid, samtidigt som han
kanske själv i denna genom mer skonsam
röstbehandling vunna framgång ser ett slags
fingervisning. Liksom i föregående repris
lånade sig Simon Edwardsens tenorino
ypperligt åt furst Sjujskijs hala och insinuanta
tonfall; med schmelz i rösten skildrade han
detaljerat det ohyggliga mordet i Uglitj;
figurligt tassade han på filttofflor, denne
soignerat vitskäggige intrigant. En likaledes
gammal bekant var Gertrud Pålson-Wettergrens
främst dramatiskt fängslande, stolta, paranta,
kyligt eggande Marina.
Verkningsfull relief åt Boris dystert
monumentala gestalt gåvo framställarna av hans
barn. Ruth Moberg som Xenia såg verkligen
ut som en »liten duva», vilkens klagan över
den aldrig skådade, redan döde fästmannen
sjöngs med skäraste klang. Benna
Lemon-Brundin som Fedor illuderade i varje tum en
gosse-tsarevitj, graciöst värdig, brådmoget
intelligent i sin demonstration av Rysslands
karta, vaket lyssnande; detta stumma spel
tog sig vid faderns död gripna — kanske en
aning alltför tårdränkta — uttryck. Han
(d. v. s. hon) lyckades också, i likhet med
amman — Margit Sehlmark — ge den rätta
friska tonen åt dessa visor i andra akten som
tillsammans utgöra ett motstycke till samme
komponists sångcykel »Barnkammaren».
I likartad stil sjunger värdshusvärdinnan
— även vid denna repris framställd av Brita
Ewert, som emellertid föreföll väl mycket
uppstoppad. Över huvud syntes det
farsartade i värdshusakten överbetonat. Även
här skall trycket av den hatade regimen då
och då göra sig förnimbart. Léon Björker var
en röstimposant Warlaam, den ene av
tiggarmunkarna (även den en av Sjaljapins
glansroller); den plastiskt onekligen mycket
frigjorda basisten agerade så sprattlande till
föredraget av sin vilda ballad »En gång
hände det uti staden Kasan» som om den
enbart vore en burlesk fyllbultsvisa’, utan den
kusliga underton som en berättelse om Ivan
den förskräckliges bravader dock påkallar.
Mer pajaseri än drastisk humor utvecklade
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
