Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten aj Geijerstam
konstatera, att det inte går eller kanske inte
ur det helas synpunkt alltid är »rätt» att
handla strikt efter samvetets bud. När Brutus
efter Caesars död i sin skrupulösa
samvets-grannhet drar sig för nya våldsdåd, äventyrar
han inte bara den styrelseform, han vill
värna, utan bereder väg för ett långt
inbördeskrig med flera och blodigare gärningar.
Verkningarna av det stora dåd, som kommer
Brutus’ namn att lysa för eftervärlden,
äventyrar han sålunda själv genom alltför stor
samvetsömhet.
Siwertz’ intresse för Brutus och Caesar
ligger väl dock främst på det psykologiska
planet. Hans Brutus är principmänniskan,
medan Caesar står fri från hindrande
fördomar. Därför kan självhärskaren
kompromissens och eftergivenhetens konst, medan
oppositionsmannen ständigt slår sin
hög-burna panna blodig. Caesar har lätt till ord
liksom till handling, medan den hämmade
Brutus’ ord blir tunga och hans handlingar
tröga av samvetsgrann prövning och
osäkerhet på sig själv. Siwertz’ Caesar har allt det
lätta och lysande hos geniet, som Georg
Brandes så livligt beundrade. Han fascinerar
alla, kvinnor och män. Brutus har
karaktärens höghet, men han saknar vidsynthet och
humor. Som en tungus och en »principernas
fånge» behandlas han inte bara av sina
arri-vistiska medarbetare utan även av kvinnorna
med en viss nedlåtenhet. Om den spirituella
författaren Sigfrid Siwertz politiskt måste
ställa sig på Brutus’ sida, så skulle han utan
tvivel föredra Caesar som granne vid ett
middagsbord.
Styrkan i skådespelet är dess inträngande
karakteristik av Brutus-gestalten.
Svagheten, att gestalten, liksom flertalet bipersoner,
inte blivit dramatiskt levande. »Ack, Marcus
Tullius, om stater kunde styras med
kvickheter», säger Caesar till Cicero i stycket. Man
kunde travestera repliken och säga: »Ack,
Sigfrid Siwertz, om dramer kunde skapas
med kvickheter.» Kvickhet — och
kvickheter — finns det verkligen i Siwertz’ Brutus.
Ett underhållande och mycket läsvärt
läs-drama är det. Men knappast riktigt händigt
för sceniskt bruk. Den långa följd av
Siwertz-dramer, som Dramatiska teatern troget
presenterat, har gjort tydligt, att Siwertz inte
är dramatiker. Föreställningen på Dramaten
blev livlös med undantag av de scener, där
Inga Tidblads Cleopatra, denna fräckt
moderna och färgstarkt orientaliska giftblomma,
var med. Det skulle ha varit intressant att
se, huruvida skådespelet kommit bättre till
sin rätt, om regin, trotsande författarens egna
intentioner, prutat av på den romerska
magnificensen och spelat modernt,
psykologiskt, debatterande. Så som Shaw måste
spelas, när han använder antikens människor
för att diskutera sina idéer. Herr Skawonius’
romerska dekorationer hade då inte kunnat
få samma stilfulla pompa, och detta hade
varit en förlust för ögat, men en intimare
dekor kanske i stället tjänat författarens
syften och fått hans intelligenta repliker att
nå fram bättre.
Hellre än huvudrollernas framställare,
Henning som Caesar och Olof Widgren som
Brutus, vill man utom Inga Tidblad, som redan
nämnts, framhålla Rune Carlsten för hans
utsökta Cicero-porträtt, en gourmand
framför allt på sina egna repliker.
Den centrala figuren i Karl Ragnar Gierows
Helgonsaga är jarl Magnus, som tillsammans
med sin med jarl Håkon härskar över
Orkney-öarna i början av noo-talet. Krig hotar
öarna; en budbärare från norska kungen skall
förkunna det på tinget. Håkon är vikingen,
vilken stugan blir trång och odlingens mödor
enahanda i längden; Magnus bonden med
bondens krav på fred. Han vill rädda freden
genom att röja budbäraren ur vägen, tvekar
inför dådet, men får genom slumpen ett
tillfälle att lömskt utföra det. Denna
våldsgärning i en god saks tjänst drar lögn, svek och
nytt våld med sig. Som niding och lögnare
står Magnus avklädd inför tinget. Övergiven
av sina män och berövad sin värdighet flyr
han ut i ensamheten, där han så sveper ett
slags idealbildning kring sin nya existens
som jagat och jagande rovdjur: hans nya
rättsuppfattning är identifieringen av makt
och rätt. »Livet — det håller med de
överlevande.» Psykologiskt är denna utveckling
med dess diskreta anknytning till aktuell
idédebatt det intressantaste i stycket. Man
märker, hur även Gierow upptagits av de
moraliska svårigheter, som i så hög grad
sysselsatt litteraturen under krigsåren:
våldets berättigande som nödfallsåtgärd mot
våldet, följderna för en människa (eller en
ståt) av att begå nesliga handlingar. Samma
problematik finns ju i Rid i natt! och Brutus.
För att riktigt gripa oss borde dock
författaren ha gett oss klarare besked om, hurdan
Magnus var fore konflikten. Vi känner honom
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
