Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Filmkrönika
lider heller inte av någon symbolisk
absurditet: den är naket mänsklig,
verklighetsbe-tonat ohygglig.
I detta vårt liv är en till det yttre trogen
men psykologiskt förenklad filmupplaga av
Ellen Glasgows roman. Familjen Timberlakes
komplicerade förhållanden är blott flyktigt
skisserade och huvudsaken blir de båda
döttrarnas rivalitet om samma män. Roy är
den svala, kloka och tappra, en något
idealiserad representant för en ambitiöst saklig
ungdomsgeneration. Stanley är den bortskämda
yngre sj^stern, patologisk i sin egocentriska
självhävdelse, en förening av lysten hysterika
och livsfarligt tanklös barnunge. Bette Davis
är egentligen för gammal för rollen och
pressar den nästan till karikatyr: hennes
Stanley är alltid ute efter rov, spänd, orolig,
med begären ständigt på lur, farlig och lömsk.
Av romanen är det knappast annat än det
melodramatiska som kommit med: bokens
rika intellektuella innehåll lyser sålunda med
sin frånvaro. John Hustons regi sluter kring
förloppet med tämligen hermetisk realism.
Ell viss mr Piilham lyckas långt bättre
återge innehållet och nyanserna i Marquands
roman. King Yidors regi är mjuk och
återhållsam och avslöjar först så småningom
målmedvetenheten i sitt grepp. Mr Pulham,
en son av det traditionella Boston, visas i
sitt ritualmässiga vaneliv, med älskvärt
ironisk understrykning. Oron kommer plötsligt
in i hans stabila tillvaro: en ungdomsflamma
uppenbarar sig och river upp hans minnen,
hans begravda kärleksillusioner, hans
övervunna frihetsdröm. Han deltog en gång i
kriget, han levde i det hektiska New York,
han älskade en traditionslös kvinna, tills
Boston begärde honom tillbaka och han
beskedligt fann sig i miljöns och släktens krav.
Nu, uppe i medelåldern, är han alltför formad
och uppfylld av Boston för att mötet med
kvinnan från förr ska bli annat än en kort,
upplågande dagdröm. Det finns i filmen en
viss undrande oro, en vemodig ironi, en
frågande rannsakan, som gör den mänskligt
sann och äkta, med en lätt prägel av latent
upprorsdrift.
Ljuset bortom dimman är Anatole Litvaks
filmatisering av Irwin Shaws skådespel »The
Gentle People». Den visar det strävsamma
och ofta också otrivsamma livet bland in-
vandrarbefolkningen i en utkant av New
Yorks hamnområden, där dimman som böljar
in mellan husen döljer brott och elände. En
ung gangster, frän och farlig, utsätter ett
par beskedliga gamla män för utpressning,
med hot mot vad de uppskattar mest av allt:
de gemensamma fisketurerna på kvällen. Den
enes dotter faller för gangstern, fascinerad av
hans flotta hänsynslöshet, utled och desperat
som hon är. Våldet förnims i vardagslivets
instängdhet som en intensiv, självlysande
handling, inför vilken alla de beskedliga
förlamas och förhåller sig ängsligt passiva. Men
när gangstern driver det för långt vaknar
vreden, den heliga rättskänslan hos de
hyggliga gamla fiskekumpanerna. Själva
handlingen smusslas visserligen bort i filmen, till
skillnad från teaterstycket, men gangstern
möter likväl sitt öde. Och den nervöst
sensationshungriga flickan konfronteras med hans
döda kropp i en brutalt effektiv seen, där
han dras fram ur ett väggfack som ett annat
kolli. Ida Lupino spelar överspänd med stor
fallenhet och John Garfield gör gangstern
otäckt riktigt.
Han kom om natten är en uppslagsrik
komedi, åter med Irwin Shaw till upphovsman,
i regi av George Stevens. En ung lärarinna,
en distingerad juridikprofessor och en
rymling, anklagad för mordbrand, stöter samman
i en villa. Förvecklingsmöjligheterna är
virtuost tillvaratagna, låt vara på ett
teateraktigt sätt, och det saknas inte heller ett
visst probleminslag. Det blir rättrådig
mänsklighet som segrar över stela principer,
korruption och masspsykos: en tendens som
tilltalar alla och stöter ingen. Filmen är lekfull
och vital, karikerar träffsäkert en rad olustiga
småstadstyper och visar ett smidigt samspel
mellan Ronald Colman, Cary Grant och
Jean Arthur.
Den gyllene staden är den första tyska
färgfilmen. Veit Harlan har givit den en viss
tyngd och must men också en självsäker
omständlighet. Som så ofta i tyska alster
ställs land och stad emot varandra: staden
ödelägger i den oskuldsfulla flickans skepnad
vad landet fostrat. Bonden är hård och stolt,
gården är en gammaldags värld för sig av
frodighet och kärvhet, flickan är livshungrigt
trånande och den träskutdikande ingenjören
präktigt hederlig: allt som det ska vara. I den
gyllene staden, det förföriska och ännu brist-
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
