Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
fromma legender, Verner von Heidenstam
bekände om icke kristen tro så sin djupa
respekt för denna tro. Carl Laurins
ställning var där en helt annan. Han var kanske
aldrig så antireligiös eller antiklerikal som
vännen Hjalmar Söderberg, men en hel del
av dennes misstro och främlingskap inför
varje slag av mysticism hade han själv
också, och i det stora religionssamtalet i
Uppsala i början av nittiotalet stannade
hans förståelse hellre hos fritänkare,
sådana som Knut Wicksell, Anton Nyström
och Hjalmar Branting, än hos religionens
försvarare, vare sig dessa grep till trons
eller till traditionens vapen.
En annan sak, som åttiotalet velat ta
död på och som nittiotalet väckte upp ur
dess sömn, var Karl XII-svärmeriet. Det
fick aldrig någon anhängare i Carl Laurin.
Han tyckte mycket illa om hjältekungen,
inte bara för hans tragiska krig utan kanske
lika mycket för hans osällskapliga vanor
i fråga om vin och kvinnor.
Provinsialism, estetiskt betonad respekt
för fromhetslivet, svärmeri för Karl
XII-gestalten — allt sådant kan måhända
sägas vara ting, som hör till nittiotalets
utanverk; en bristande överensstämmelse
på de punkterna behöver kanske inte i
och för sig innebära att Carl Laurin
alltför mycket skilde sig från den kulturella
miljö, dit man ändå gärna för honom. Men
även om man går till bottnen, till den
estetiska grundsynen, märker man snart,
att Carl Laurin väsentligen skiljer sig från
den ståndpunkt, som brukar karakteriseras
såsom nittiotalets. Det låg i nittiotalets
estetik en mer eller mindre uttalad
benägenhet för 1’art pour 1’art; det sköna var
självändamål, upphöjt över
nyttosynpunkter, över politiskt och socialt ansvar, över
intressen i den omedelbart omgivande
verkligheten, och Oscar Wilde’s paradoxala
konstfilosofi om dikten såsom sublim och
oantastlig lögn vann spridning och
anklang också här. Ingenting kunde vara
Carl Laurin mera främmande. Ett av hans
väsentliga intressen var att göra det sköna
nyttigt; konstindustrien hade alltifrån hans
unga dagar i honom en lidelsefull kritiker
och vän, och han kan säkerligen ta åt sig
en hel del av äran av att den svenska
konstindustrien i så stor utsträckning
förstått att låta skapande konstnärer utveckla
sina impulser och sin egenart inom ramen
för industriell produktion. Denna
motsättning mellan Carl Laurins ståndpunkt och
den mera allmänt antagna
nittiotalsestetiken gick i själva verket ända ner till
roten. Om man i ett enda uttryck skulle
pressa samman, vad nittiotalet avsåg, så
var det att återge fantasien herradömet
inom konst och dikt, där dittills
avbildningen, den nyktra observationen ensam
fått regera. Men t. o. m. i denna
grundfråga anmälde Carl Laurin en starkt
avvikande mening. När nittiotalisterna
förkunnade diktens frihet och sökte sig bort
till avlägsna tider och fjärran länder,
förkunnade Carl G. Laurin i en anmälan av
Ibsens En folkefiende: »Att vår tids tankar
i vår tids dräkt kunna, sedda genom ett
stort snilles temperament, höja oss över
vardaglighetens käxande och ledsnad, det
förstod man och gladde sig över att för en
gångs skull slippa Messer Giovanni eller
Junker Hans. Man sade till sig själv: är
detta skomakarrealism, så giv oss mycken
sådan!»
Vad Carl G. Laurin framför allt hade
gemensamt med nittiotalet, det delade han
i själva verket inte så mycket med dess
diktare som med dess målare. Det var den
levande sinnligheten hos Zorn, den
fenomenala observationsförmågan hos Bruno
Liljefors, den friska vardagen hos Carl
Larsson, den sakliga rättframheten hos
Karl Nordström, som gjorde honom till
deras man. Vad han i sin första skrift om
konsten och skolan ville påpeka och sedan
under hela sitt liv ville lära ut, det var
kort sagt att vi människor har fått ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
