Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl Ragnar Gierow
som kan förekomma på en seen. Dramat
har levat i 2 500 år; under några årtionden,
i och för sig inte särskilt lysande, har det
varit naturalistiskt. Till dessa årtiondens
produktion eller dess efterföljare begränsade
Carl Laurin sitt verkliga intresse. Han var
misstänksam mot allt, som inte var fullt
naturligt, och med naturligt menade han
naturavbildande. Tjugotalets olika
teaterismer hade därför i honom en synnerligen
måttlig beundrare; inte nog med att han
inte föll i farstun, han gjorde väl aldrig
ens ett försök att komma dit. Detsamma
gäller om nästan all dramatik, som avvek
från det naturalistiska programmet.
Strindberg tyckte han över huvud inte om. Han
erkände diktarens storhet, men det var
80-talets Strindberg, han då stannade
inför, den som skrev de naturalistiska
sorgespelen Fadern och Fröken Julie. Den
Strindberg, som kom med Ett drömspel och Till
Damaskus, hade inte mycket att säga
honom, och han omnämner dem med hos
honom annars mycket sällsynta tonfall av
opersonlig och påtvungen högaktning.
Ensidighet var emellertid inte Carl Laurins
fel, och när han tyckte sig vara någonting
äkta på spåren, lät han inte hindra sig av
doktriner från att spåra upp det. Sådant
märks inte minst just i hans teaterkritik.
Det kan förtjäna att framhållas, att han
hade ord av verklig uppskattning för Pär
Lagerkvists första skådespel, Himlens
hemlighet, som uppfördes 1921, och Den svåra
stunden, som kom följande år. De båda
styckena rör sig inte på de fält, där Carl
Laurin trivdes, men likväl undrar jag, om
någon annan svensk teaterkritiker lika
tidigt som han anade allvaret och djupet i
Pär Lagerkvists diktning.
Realismen, det vakna intresset för
omgivningen, den på självsyn grundade
iakttagelsen ■—■ detta var grundelement i Carl
Laurins konståskådning som i hans
livsåskådning. Han kunde med fullt fog överta
ett valspråk från Honoré Daumier, en av
de konstnärer han satte högst: »Il faut
ëtre de son temps.» Men såsom det redan
har framgått, betydde detta uppgående i
verkligheten och nuet minst av allt brist
på historiskt intresse. Det var tvärtom
hans historiska intresse, som kom honom
att med sådan utpräglad misstro för att
inte säga motvilja betrakta historisk
diktning. Han såg däri en verklighetsflykt; vad
han själv med omättlig aptit sökte efter,
var den historiska verkligheten. Han ville,
med ett av honom ofta anlitat Ranke-citat,
veta »wie es eigentlich gewesen». Han var
teaterregissörerna en nagel i ögat med sin
påpassliga fordringsfullhet i det avseendet;
och i sin kulturhistoriska bilderbok är han
i sitt esse. Till och med inför anblicken av
de fasansfulla prydnadsföremål i svenska
hem, som han med sin första skrift ville
utrota, kan tanken på kommande tiders
kulturhistorici av laurinsk läggning förmå
hans hjärta att vekna:
Flytta bort oljetrycken och de saker ni själf
finner fula, bort alla tarfliga krukor och pytsar,
alla porslinskattor, som äntra upp på ett litet
snöre fäst vid en blomkruka; särskilt böra
broderade kuddar, lampmattor, antimakasser,
papier-måchéramar och penntorkare underkastas
en skoningslös granskning. Men gif för all del ej
bort dem! Hvad rätt har ni att undergräfva
andras smak? Sedan rummet genomgått en dylik
rensning, är det redan tio gånger mindre fult,
och det har ej kostat er ett öre. De bortflyttade
sakerna nedläggas i en större trälår, som noga
igenspikas och bevaras, till dess innehållet om
ett à två hundra år får ett kulturhistoriskt
värde.
Carl Laurins starka intresse för
verkligheten hade sin sinnliga, sin epikureiska
sida, vilket han aldrig tröttnade att
framhålla. Men verklighetsintresset hade också
sin moraliska sida, och frågan är, om det
inte var i den formen som det tog sig sina
lidelsefullaste, sina mest glödande uttryck.
Det våldsamma patos, som drev honom
till att fördjupa sig i och med häftig
förtrytelse klarlägga Dreyfus-affären, är ett
utslag av samma trängande behov att få
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
