Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Carl G. Laurin. Av Karl Ragnar Gierow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Redaktionen för »U r akademiskt D agbl ad», utgivet av sällskapet U.D.
vid Heidenstams inträde i Svenska Akademien i ç 12.
Fr. v.: Knut Stangenberg, Ruben G:son Berg, Torsten Schönberg, Karl Wåhlin,
Albert Engström, Alf Wallander, Carl G. Laurin.
veta, »wie es eigentlich gewesen». Realism
och sannfärdighet går hos Carl Laurin
hand i hand, och hans hat mot det förljugna,
ett av hans oftast använda och minst
älskade ord, mattades aldrig. I »Våld och
väld» förföljde han den förljugna
nationalismen med en nästan fanatisk
skarpsynt-het. Han kom där åt den nationella lögnens
innersta nerv. Visste man inte detta förut,
så skulle man förstå det, när man idag
läser om boken och finner den lika
träffande nu, tillämpad på folk och
förhållanden utanför Frankrikes gränser:
En historisk patriotism uppväxte genom det
glödande hatet mot Tyskland. Beständigt
framställdes frågan: Hur var det möjligt, att vi, den
bästa, tappraste, snillrikaste nationen, kunde
förlora? Det måste naturligtvis vara någons fel.
Och det blef ej svårt att få någon att skylla på:
först styrelseformen och kejsaren; samvetslösa
äfventyrare hade kommit till styret, folket var
försoffadt af kyrkan, de högre klasserna voro
försvagade af omåttlig njutning, och allt detta
var kejsarens fel. — En annan viktig anledning
till nederlaget voro också spioner och förrädare.
Att döma efter franska uppgifter förlorades
nästan hvarje batalj, kapitulerade nästan hvarje
stad på grund af förräderi, ty att franska trupper
skulle kunna bli slagna på ärligt sätt, det var ej
tänkbart. Denna fruktan för spioner och förrädare
har vuxit in i blodet på nationen. -— Under
1870- och 80-talen utvecklades ett allmänt hat
till främlingar. Frankrike såg sig politiskt
isoleradt och törstade blott efter hämnd. Hämnd
för Sedan! Hämnd för Egypten! Kejsar Napoleon
III var borta, men egendomligt nog fortfor
dansen på Bal Bullier, kejsarinnan var borta,
men intresset för Notre Dame de Lourdes var
snarare i stigande. Andra, denna gång
republikanska, äfventyrare sutto vid styret, milliarderna
rullade som aldrig förr, befolkningssiffran stod
stilla, och en tryckande ångest oroade nationen.
Hvems var felet? Med lidelsefullt brinnande hat
kom svaret: Främlingarnas! Ned med
protestanterna, död åt judarna! Bort med alla tyskar, som
sälja, död åt italienarna, som gräfva!
Carl Laurin kallade själv »Våld och väld»
för sin hj ärtebok. Det var en riktig
beteckning: den kom fritt ur hjärtat och ur ett
hjärta på rätta stället. Vad han under
dessa ingående studier i lögnens
arbetsmetoder, i rättskränkningarnas sofistik, i
övergreppens ursäkter hade sett och lärt
sig hata, det glömde han aldrig, och han
fick användning för sina lärdomar. Bättre
än han själv kan ingen lägga fram hans
synpunkter på den nya epok, då våld och
väld åter satte sig vid makten. Han har
gjort det på många ställen, men bäst i ett
brev, lika imponerande genom sin klarsyn
son genom sin rättskänsla. Det kan ha
sitt intresse att nämna brevets årtal; det
är skrivet 1934:
Min egenskap af »half ty sk» — min moders
alla blodsdroppar voro tyska —■ min sympati för
att icke säga kärlek till det gamla Tyskland och
för tyskt väsen gör, att jag måste söka för mig
själf förklara min nuvarande ställning till det
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
