Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
Av Herman Glim stedt
ir.
A ML A verk — det är ju merendels
det karakteristiska för en operascens
repertoar, även där den söker locka med nytt.
Med till visshet gränsande sannolikhet kan
visserligen sägas att Lortzings »Tjuvskytten»
som ej getts här sedan 1850 var absolut ny
för varje nu levande operabesökare. Men
»Låglandet» och »Boris Godunov», som
likaledes behandlades i föregående del av denna
krönika, kunde ihågkommas sedan närmast
föregående framföranden för ett tiotal år
sedan. Det var också en del år sedan
Trubaduren senast gavs här, men trots allt
häcklande har denna opera ■—• »odödlig som
vägglusen» (P.-B.) — långa tider hort till den
stående repertoaren. Den har — åtminstone
tidigare -— varit Verdis näst »Aida» här
oftast spelade verk. Under senare år ha dock
»Rigoletto» och »Traviata» ensamma på våra
affischer representerat det operahistoriskt
märkliga tretal verk som — liksom
utslungade ur en krater — med kort tids
mellanrum sågo rampens ljus i början av
1850-talet.
Positivoperorna -— den gamla, ännu ibland
hörda klichén — har överlevat positivet som
numera dragit sig tillbaka till museal tillvaro.
Ännu mer än syskonverken kunde visserligen
just »Trubaduren», nr 2 i ordningen, ge
lasta-renom rum. I jämförelse ej blott med
»Rigoletto», som gick närmast fore, men även i viss
mån med »Macbeth» (redan i första versionen)
och »Luisa Miller», betecknade »Trubaduren»
delvis en återgång till ett mer primitivt
Verdi-maner, vars mest kända manifestering är
»Ernani». Detta hänger kanske mindre ihop
med de för somliga uppskakande berättelser
använda dansrytmerna, som samtida kritiker
ville uppfatta som kastilianska. Vad som
främst gör »Trubaduren» till ett återfall i
synd — ett återfall också i för-verdisk
kon-serterande operastil -— är den särskilt talrika
förekomsten av braverande allegrokantilenor,
dessa »cabalettor» som obekymrade om den
föregående långsamma arie- eller ensemble-
satsens karaktär synas blott gå ut på glättig
vokal energiutveckling. Även dessa kunna
dock, såsom i Manricos berömda »stretta», få
en oemotståndlig verdisk verkan av
temperamentsurladdning.
Den vid reprisen fungerande regissören
konstaterade (i en artikel i Vecko-Journalen)
att »det dramatiska förloppet klippes ideligen
av» — något som han satte i samband med
att »Trubaduren» är »intet musikdrama. Utan
en nummeropera». Det föreföll på författarens
resonemang som om han ansåg att all sådan
operamusik som utbreder sig till fristående
nummer redan därigenom skulle upphäva
det dramatiska sammanhanget; det var en
sträng dom över en ansenlig del av
repertoaren, Mozart däri inbegripen. Beträffande
»Trubaduren» räcker det nog med att ge den
— dock icke förhärskande —
cabaletta-mentaliteten mesta skulden till de emellanåt
förnimbara dramatiska avbrotten. Verkets
bofasthet på repertoaren förklaras och
berättigas genom andra kvaliteter som det har
gemensamt med den bäste Verdi: rikedom på
en trots och med banaliteter inspirerad
sång-melodik; visserligen grövre, mer slaggblandad,
lyser denna redan här av samma metall som
utgör en huvudbeståndsdel i de även av den
kräsna kritiken sedan länge godtagna senare,
mer förfinade verken. Något svalg är inte
befäst mellan dessa och treväpplingen från
1850-talet; samma urkraft är i verksamhet,
ibland ännu mer sjudande i dessa 40-åringens
operor. Det kunde vara frestande att med
några exemplifieringar söka påvisa den
kontinuitet i mästarens utveckling varpå också
»Trubaduren» ger bevis, men krönikören vågar
inte inför ett så välkänt verk fresta läsarens
tålamod.
Såsom nyinstudering och nyinscenering,
med gästdirigent och gästregissör, angavs
föreställningen på programmet. Det var I-eo
Blech och Per Lindberg som fortsatte det
med »Låglandet» lyckosamt inledda
samarbetet. Toscanini hade »Trubaduren» på re-
"387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
