Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Åttonde häftet
- Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O p e ra- och konsertkrönika
reller som förebild för kostymerna. Detta
gällde väl dock ej de pikant 8o-talsaktiga
Paristoaletter som buros av de båda
officerarna Beyrons och Carl-Axel Hallgrens
muntert mondäna londonska moatjéer —
systrarna Lemon, med tillnamnen Bernhard
och Brundin. Liksom i »Låglandet» och
»Gianni Schicchi» kommo också här
dekorationerna av Thorolf Jansson till heders;
särskilt »Brahmas helga lund» i första akten
utmärkte sig för saftigt exotisk kolorit.
*
En lyckad nyinstudering var den som
sammanförde två annars var för sig som
programfyllnad givna operor. Av dessa hade
Pajazzo fått ny, av Manne Runsten utförd
dekoration, visande en tempelruin i ett
italienskt landskap. Som bild i och för sig var
denna skådeplats den tidigare visade
ojämförligt överlägsen. Men nog har Leoncavallo
som med säker teaterblick var sin egen
librettoförfattare menat allvar med att hans
pjäs redan i första akten skall demonstrera
teater på teatern. Visserligen kom
Thespis-kärran in som vanligt. Men när Canio sjungit
sitt adagio »pudra ditt anlet» som slutar med
»skratta Pajazzo» -— ja, då skall hans i det
ögonblicket stegrade motvilja mot
histrion-yrket åskådliggöras genom att han »rör sig
långsamt ■—■ -—■ ■— emot den lilla teatern»
samt genom följande pantomim: »helt nära
det förhänge som leder till det inre av
scenen, sliter han det häftigt tillbaka liksom
han ej ville gå in», och först på slutackorden,
efter ett nytt raserianfall, »går han in och
försvinner». Så har slutscenen också förr
utförts, men nu fick framställaren visa sitt
stumma spel utan bakgrunden av den
motiverande och förtydligande teaterexteriören,
och när han till sist sjönk ned på ett av
ruinens trappsteg gjorde han närmast intryck
av överansträngd hösäck. Först i och med
andra akten hade en teater improviserats
genom att ett förhänge spänts mellan de två
kolonnerna.
Genom detta sceneri försvagades verkan
av första akten, främst själva slutscenen.
Det orsakade också den enda döda punkten
i Set Svanholm-Canios annars passionerat
genomglödgade spel, som motsvarades av en
inte mindre dramatisk sång. Gurli
Lemon-Bernhard som Nedda visade en del goda
ansatser, men ej mera, på ett för henne nytt,
seriös-realistiskt område. Förut välkänd är
Sigurd Björlings Tonio, vilken inte minst i
prologen fått in några nya dämpade nyanser,
till fromma för det mänskligt tragiska som
jämte det groteska skall utmärka figuren.
Den livfullhet som präglade föreställningen i
dess helhet, således även i de åt denna opera
färggivande folkscenerna, kunde till god del
tillskrivas Sven d’Aillys regi.
Så nöjsamt det var att samtidigt förnya
bekantskapen med Gianni Schicchi, som
frånsett enstaka scener i »Bohéme» sent omsider
avslöjade Puccini som en fullfjädrad
buffo-komponist. Den stora konservativa
operapubliken får väl alltför litet av den i hans
övriga verk dominerande, ljuvt passionerade
kantilenan, och riktigt populär blir kanske
aldrig detta agerade scherzo, lika litet som en
annan av senare tiders kvickaste enaktare
för den lyriska scenen, Ravels »Senorans
visittimme». Medan de båda föregående enaktare
som Puccini sammanfört med »Gianni Schicchi»
sluta med mord, respektive självmord,
börjar det sista stj^cket med att liket ligger i
sängen. Men har väl den makabra
förutsättningen för det följande testamentsskojet
godtagits, återstår ej annat än att le och skratta:
det är en comédie humaine, tindrande av
maliciös esprit, som Giacchino Forzano med
utgångspunkt från några rader i Dantes
»Inferno» inbjudit Puccini att komponera.
Liksom i Verdis »Falstaff», med vars stil
»Gianni Schicchi» är besläktad, är ordet,
dialogen inte någon förevändning för musik,
Fot. C. Gemler.
Åme Wirén som Gianni Schicchi.
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0435.html
