Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Fot. Sv. Dagbladet.
Malcolm Sargent.
operadirigent. Att hans på en gång exakta
och extatiska dirigeringskonst skulle till sista
droppen krama ut stämningsmusten ur
slaviska verk som Tjajkovskijs femma och
Dvoråks »amerikanska» symfoni var ju
väntat. Men det måste också erkännas att det
»gotiskt» litet oöverskådliga i norrmannen
Irgens Jensens Passacaglia ej tidigare
gestaltats med liknande storstilat arkitektonisk
helhetsverkan som under denne ryskfödde
ledare. Även Haydn, Beethoven (sjuan) och
Debussy (Två nocturner) fingo sina stilkrav
tillgodosedda. Det är roligt med olikfärgade
temperament i konstens värld. Det kan dock
invändas mot Dobroven att han alltför mycket
favoriserar de extrema dynamiska
kontrasterna. Och hur musikaliskt tydliggörande hans
plastik än är, kan den ej fritagas från sina
skådespelaraktigt publikfriande drag.
En genast vinnande ny bekantskap var
Malcolm Sargent, som till och med fick sitt
publikum att hålla god min under den
ovanför omtalade Requiemsymfonien. Av de
fåtaliga engelska dirigenter som besökt
Konsertföreningen — under 30-talet: Coates,
Beecham och Boult — föreföll Sargent som
den bäst utrustade, i sin förening av
impulsivitet och energisk precision. Denne
kapellmästares omsorger om landsmannens något
ogästvänliga tonspråk tycktes utgöra en slags
borgen för annars fördolda värden. Helt med
på noterna fick oss den trevligt chosfrie,
ledigt effektive orkesterledaren i de på hans
program stående övriga engelska verken: en
Purcellsvit och Delius akvarellartat
klang-charmerande rapsodi »Brigg Fair». Något
reserverad kunde hans hållning inför
Tjajkovskijs till exhibitionism uppriktiga känslobikter
(femte symfonin) ibland förefalla, men det
fasta, dramatiserande greppet på uppgiften
fängslade. Konst och politik böra — sägs
det •—- inte blandas ihop, men fanns det inte
en demonstrativ tillsats i det stormande bifall
som vid konserten i november 1942 hälsade
den engelske dirigenten?
Beträffande solister har Konsertföreningen
liksom under föregående världskrigsår varit
i stor utsträckning självförsörjande. Medan
Backhaus spelat Brahms B-durkonsert, har
en ung svensk pianist, Hans Leygraf, tagit ett
stort steg uppåt på parnassen, nämligen genom
en tekniskt och andligt mogen, ibland
särskilt personligt vibrerande tolkning av samme
mästares d-mollkonsert. Det erinrade om
den 21-årige Stenhammars
pianistisk-musi-kaliska mandomsprov när han vid en
operakonsert utförde samma verk. Samma ålder
som Leygraf, 23 år, räknar visst Greta
Erikson, som ännu väl inte helt suveränt, men
ofta bestickande nog exekverade
Rachmaninovs mondänt glittrande tredje konsert.
Kerttu Bernhard heter en finländsk pianist
— pianovalkyria kunde man säga — som
spelade Palmgrenskonserten med kraftfull
bravur, som ej uteslöt känslig nyansering.
En italiensk violinist, Lilia d’Albore,
introducerade sig med Respighis Concerto
grego-riano, en något klangsträv uppgift som nog
fullt bemästrades. Holländaren Jan Dahmen,
ett i denna miljö nytt violinistnamn, spelade
Brahms konsert: han gjorde det med
omvittnad framgång. Detsamma gäller Endre
Wolf i Beethovens konsert samt
Konsertföreningens egna violinister, Tage Broström i
Tjajkovskijs konsert och Ernst Törnquist i
Aulins tredje dito (vid festkonserten).
En del andra solister ha redan nämnts i
samband med respektive verk. Just nu torde
ej flera behöva framhållas, och det är ju ej
meningen att denna krönika skall konkurrera
med styrelseberättelsens namnuppräkning.
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
