Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hundra år tjeckisk musik. Ett tvärsnitt och en »lag». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Nyman
Bedfich Smetana.
Chopins Polen, efter Warschaurevolutionen
1830 och det i blod kvävda upproret mot
landets ryska herrar. Som det polska
folkets förste nationalromantiske tonskald
skapade då Chopin hela den glänsande
raden av sina polonäser, mazurkor och
ballader, vari polsk mentalitet och polsk
folkmusik för första gången framträder
inom musikhistorien. Vid hans sida —
och i landsflykt liksom han — diktar
samtidigt Mickiewics sitt nationellt folkliga
epos, »Pan Tadeusz», den polska
litteraturens mästerverk.
På liknande sätt i de hundra fjordarnas
land: Norge. Den djupgående nationella
och politiska kris, som ledde fram till
unionsstridigheterna och landets skilsmässa
från Sverige, förebådades och åtföljdes
där av en litterär och musikalisk
guldålder, under folkliga och nationella ideers
kommando. Ibsens fornnorska dramer,
Björnsons »Fortællinger», »målstrævet» och
Griegs, Nordraaks, Svendsens och Christian
Sindings musik äro inbördes
sammankedjade företeelser. De framgå av en och
samma impuls. Och när på andra sidan
Bottenhavet Finland under det ryska
förtryckets och Bobrikov-regementets år
genomlever sin hemsökelses tid, då får det,
kring sekelskiftet, sin första musikaliska
storhetstid med namn som Oskar
Meri-kanto, Jean Sibelius, Erkki Melartin, Selim
Palmgren och — längre fram — hela
falangen av yngre, folkligt och nationellt
berörda tonsättare fram till
»rödgardist»-upproret och Toivo Kuulas bråda död för
en nidings kula. Samtidigt med detta
plötsliga musikaliska uppsving börjar med
namn som Mikael Lybeck, Hjalmar
Pro-copé, Arvid Mörne och Bertel Gripenberg
den lödiga vittra alstring, som träffande
betecknats som »de nationella kampårens
diktning» (John Landquist).
Detta är några av de mera handgripliga,
direkta bevis, varpå denna »lag» bygger.
Men det gives också indirekta sådana. Ur
bekräftelsens synpunkt äro de lika viktiga.
Hos länder och folk, vilka blivit
förskonade från yttre och inre politiskt
förtryck och icke nödgats att till det yttersta
värja sin andliga egenart mot främmande
inflytande, ernår sålunda tonkonsten och
det musikaliska livet aldrig ens
tillnärmelsevis samma lidelsefullt nationella och
folkligt-dialektala prägling. Ett exempel
från närmaste håll: Sverige! Trots både
August Södermans »Bondbröllop» och
Wilhelm Peterson-Bergers »Arnljot», hans
Karl-feldtromanser och pianolyrik; trots även
sådana ting som Hugo Alfvéns
»Midsommarvaka» och Kurt Atterbergs »Piccola
Sinfonia», hans kanske mest »svenska»,
saknar sålunda vår egen musikodling den
starka nationella accent, som sedan en
mansålder tillbaka utmärker den skapande
tonkonsten hos våra skandinaviska
broderfolk i öster och väster. Ett annat
exempel — och trots Edward Elgar: England.
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
