Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hundra år tjeckisk musik. Ett tvärsnitt och en »lag». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundra år tjeckisk musik
I ett fång uppsatser över
»Nationalitetssträvandena inom musiken» (i min bok
»Musikalisk intelligens», Lund 1928) har
denna tanke blivit närmare utformad.
Alldeles särskilt hänvisas till tjeckerna och
Böhmen i detta sammanhang. Ty i kraft
av såväl sin medfödda musikaliska
utrustning (uppmärksammad redan av den
engelske musikhistorikern Ch. Burney i hans
resedagbok från 1774) som genom sin
egenartade politiska och
befolkningsgeografiska belägenhet har det forna
österrikiska kronlandets slaviska
stambefolkning kommit att framställa själva
paradexemplet på denna musikhistoriska »lag».
Ty hurudan var i själva verket
situationen för Böhmens tjecker under den
habsburgska dubbelmonarkiens dagar?
Ur uppsatsen »Böhmens Grieg»
(»Musikalisk intelligens», sid. 85) må följande
notiser härom lånas:
»Tysk bildning och tyskt mål hade länge
dominerat, tills vid mitten av 1850-talet
en stark rasrörelse mot germaniseringen
gjorde sig gällande. Här gällde det icke en
kraftmätning med militära hjälpmedel,
icke en tävlan vid snabbskjutande
kanoner under granatregn och i skyttegravar;
här gällde det att pröva själva
raskaraktärens styrka och härdighet: om det
tjeckiska som kulturföreteelse var
livsberätti-gat jämsides med det övermäktiga tyska
och om det ägde den sanna surdegen, som
gör, att ett folk icke kan andligen förintas.
Och då sprudlar musiken upp — ur
livs-bevarelsens nedersta källsprång! Böhmen,
vars himmel ju enligt visan hänger full
av fioler, kunde efter ett knappt årtionde
uppvisa en musikkultur sådan, att varje
modern storstat hade grundad anledning
att avundas det. Med de bägge
komponistnamnen Smetana och Dvorak intog det
tjeckiska Böhmen med ett slag sin evärdliga
plats på den musikaliska kartan. En starkt
folklig opera, en tjeckisk bykomedi, en
glänsande orkesterlitteratur, en av djup
Zdenko F ib i ch.
folklig skönhet buren
kammarmusiklitteratur sköt fart. En sådan rasglöd, en sådan
ursprunglighet, finhet och oförskräckthet
i uppfinningen känner knappast
musikhistorien.»
Och liksom förut i Polen springer denna
folkligt och nationellt betonade musik i
dagen nästan utan förebud. Ty de ansatser
i sådan riktning, som för Böhmens
vidkommande kunde spåras hos en Fr. Skroup
(1801-—1862), på operans område, och hos
en J. V. Tomåsek (1774—1850), förblevo
ansatser och sjönko snart undan. Men i
och med Bedrich Smetanas anslutning
till det nationella framstegsparti, som i
hemlandet fylkades kring diktaren Jan
Neruda, randades den tjeckiska tonkonstens
stora tid.
Här gingo många strömmar samman.
Man kunde peka på en historiker och
ledande politisk intelligens som F. Palacky
(1798—1876), en diktare och folkminnes-
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
