Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hundra år tjeckisk musik. Ett tvärsnitt och en »lag». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Nyman
Leos J ande ek.
samlare som Karel J. Erben (1811—1870),
en ivrig slavofil och nationell bondelyriker
som Vaclav Sole (1838—1871) samt många
andra — men alla burna av samma
känslobölja för den folkligt-tjeckiska egenarten,
som nu också höjde sig inom tonkonsten.
Vad Smetana sålunda här skapade med
verk som den musikaliska bondekomedien
»Brudköpet» (1866), operan »Libusa» (1872),
den stora symfoniska cykeln »Må vlast»
(»Aus meiner Heimat», 1874—1879), samt
vad han därjämte åstadkom med verk som
pianotrion i g-moll och stråkkvartetten
»Aus meinem Leben» (1876), var, ehuru
fritt broderat på det wagnerska tondramats
och den lisztska »symfoniska diktningens»
tekniska stramalj, så genomdränkt av
tjeckisk melos och så buret av tjeckisk
rytmik, att det framstod som ett novitm
emergens inom västerländsk musik.
Skyddade av tonspråkets förklädnad
framslungade dessa inspirerade verk den då kätterska
tanken om en fri tjeckisk nationalstat — en
önskedröm, vilken först världskriget skulle
för ett par korta decennier förverkliga.
I betonat slavisk riktning och under
utnyttjande av inhemska dansformer
utbildades detta folkligt-dialektala tonspråk
vidare av Antonin Dvorak, Böhmens
Schubert (1841—1904). Hans »Slaviska Danser»,
»Slaviska Rhapsodier», »Humoresker»,
stråkkvartetter och symfonier äro så till randen
bräddade av en bekymmerslös,
musikan-tisk uppfinning, att man måste fråga sig,
om den folkligt färgade inspirationen
sprudlat högre och ymnigare hos någon tidigare
eller senare tjeckisk tonsättare; låt vara,
att själva ar/es/handen förfor skickligare
och kräsnare hos en Smetana, kanske också
hos en senare romantiker som Zdenko
Fibich (1850—1900). Men i gengäld
bjuder Dvoråkmusiken de mest ofelbara
medel mot spleen. Ty om det annars finnes
någon musikalisk trolldryck, som mäktar
uppliva dorska och domnande andar, så
måtte det vara tonflödet i Antonin Dvoråks
Amerikanska Symfoni, e-moll, opus 95!
Den är i själva verket så bräddad av
livs-bejakelse, av otämjd vitalitet, av absolut
oakademisk frigjordhet, bestickande
rackartyg och outtröttligt sprudlande
musikantlynne hinsides både lag och
evangelium, att den borde kunna få till och med
en brungarvad egyptisk mumie att dra på
mun . . . Liksom den amerikanske
dity-rambikern Walt Whitman i sina vers
trycker i denna symfoni den för några
år till Nya Världen utvandrade tjeckiske
tonsättaren en kulturellt ung och
ny-morgnad kontinent till sitt hjärta.
Han tager den, som den är, utan prydhet;
fångar och förhärligar dess högröstade
gåpåaranda, indianstammarnas vikande
kultur och svårmodiga ödemarkslåtar,
negermusikens synkoperade rytmer, de
växande miljonstädernas strnggle — allt
det banala, larmande och dock löftesrikt
framtidsrusiga i den vaknande amerikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
