Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hundra år tjeckisk musik. Ett tvärsnitt och en »lag». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H u n dr a år tjeckisk musik
mentaliteten finner lian plats för i sitt
partitur. Och när i Allegro-con-fuocosatsen
de bundna dansandarna riktigt släppas
lösa och tonsättaren som en driven
bartender blandar böhmisk allmogehumor med
amerikansk holiday-stämning och stoj ande
negerglädje —■ då har man honom
livslevande, i frodig, nästan manisk folklighet
tumlande inför sina ögon likt en rusig,
slavisk satyr. — Oscar Wilde fäller på ett
ställe några ord om »Dvoråks
scharlakans-färgade fantasier». Det är visserligen att,
på skalders vis, vilja höra musik med ögonen
eller på psykologernas språk: det är en
»audition colorée». Trots detta utsäger
det något träffande om detta eldfängda
tonsättartemperament, som visserligen kan
förtreta pedanterna genom sitt självsvåld
men aldrig lämnar ens dem helt oberörda
eller avvisande.
Men den musikaliska stafetten går vidare.
Från Dvoråks och Smetanas Böhmen når
den Mähren. Med en musikskribent som
Vladimir Helfert har man framhållit den
påfallande lynnesskillnaden mellan dessa
båda landsändar. I motsats till det mera
»romantiska» Böhmen talar man gärna
om det mera »realistiska» Mähren. Måhända
är det något mera än en tillfällighet, att
sådana företrädare för realismen som, på
litteraturens område, Jan Her ben, och på
filosofiens, den tjeckoslovakiska
republikens förste president, Törnås Masaryk, båda
härstamma från Mähren. Här uppväxte
tillika den musikaliska realismens förste
tjeckiske vägrödjare, Leos Janåcek (1854—"
1928).
Janåcek är den födde dynamikern i sin
konst. Hård och våldsam i de tematiska
uppslagen, med ständigt nya ansatser,
i ohöljt trots mot de sekelbesvurna
formerna, böljar hans musik fram. I viss mån
musicerar han med knytnävarna. Sina
starkaste inspirationskällor äger denna
musik, liksom Dvoråks, i folklivet. Dettas
musikaliska yttringsformer känner Janåcek
Vitezslav Novak.
som få. Tillsammans med Fr. Bartos
åstadkom han också en betydande edition
av mähriska folkvisor. Men han kalkerade
därför ingalunda närsynt sin melodiska
linje över folkvisans mönster — som
»folkloristerna» bland tonsättarna i regel
pläga. I stället byggde han på
språkmelodien, på den talade satsens inneboende
tonfall och deklamation. I sina operor,
körverk och kantater utbildade han denna
till den egenartade vokalstil, som utmärker
hans opera »Jenufa», tillika det verk, som
burit hans namn vidast ut i världen. Lusten
och modet att skapa nytt sveko honom ej
heller i brådrasket. Ännu som vital 70-åring
framstod Janåcek som den oförbätterlige
våghalsen i sin konst och fäste därigenom
de unga tjeckiska komponisternas intresse
vid sina alster. Den politiska frigörelsen
och Tjeckoslovakiska Republikens födelse
ur världskrigets kaos lösgjorde nya krafter
hos hans ingenium. Leos Janåcek fick
27—Ord och Bild, 52:a årg.
417
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
