Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Hundra år tjeckisk musik. Ett tvärsnitt och en »lag». Av Alf Nyman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alf Nyman
Josef Suk.
uppleva, huru Smetanas och Nerudas
nationella önskedröm förverkligades — i
Versailles.
Då hade likväl nya vindar med nya toner
börjat blåsa in över Böhmens och Mährens
berg. Gustav Mahlers symfoniska stil,
Claude Debussys impressionism och Max
Regers kontrapunktik liksom — på
scenmusikens område — den italienska
»verismen» stodo nu som de europeiska
förebilderna. Därmed bryter den nu
manbara unga tjeckiska tonsättargenerationen
dock för ingen del med den inhemska
traditionen från 1860- och 70-talen. På olika
sätt arbetas den samman med de nya
stilidealen. Så förbinder Jos. B. Foerster
(f. 1869) i sin övervägande lyriskt betonade
konst drag från Dvoråk och Smetana med
sådana från Gustav Mahler. Vltezslav
Novåk (f. 1870) inväver den frodigt
folkliga Dvoråkstilen i den franska
impressionismens färgstarkare klangskrud, medan
Otakar Ostrcil söker sig fram mot
personlig stil under tillskyndelser väsentligen
från Smetana och Mahler. Jämte dessa
framträder dock Josef Suk som Anton
Dvoråks närmaste bröstarvinge — i varje
fall som den, som bäst fört
Dvoråkmusi-kens sinnliga klangfägring vidare; Suk
måste även aktas som den tjeckiska
tonkonstens finaste instrumentatör.
Det är icke lätt att i allo riktigt avväga
de tre tonsättarnas förtjänster mot
varandra. Resultatet beror i mycket på, vad
man anser vara det väsentligaste i musiken:
rytmen, linjen eller koloriten -— uppslagen
eller utarbetningen.
Hos Novåk frapperar främst en
märg-full melodik och en fast upptimrad
byggnad. Den ostmähriska och den slovakiska
folkvisan ha viskat honom åtskilligt i örat,
som han med fast handlag förstår att
utveckla (Violinkonsert e-moll;
»Slowa-kische Suite»; den symfoniska dikten
»Tatra»; kantaten »Sturm», o. a.). Ej
alldeles med orätt har man med Helfert kallat
honom »der Sprecher seiner Generation».
Ty obestridligen har Novåk något på en
gång aktuellt och allmängiltigt på hjärtat.
Genom hans verk torde också den stora
vägen gå fram inom samtida tjeckisk
musik.
Suk är måhända den finare melodikern
av de två. Därtill föres den moderna
orkesterns färgpalett med större mjukhet
och säkrare beräkning av klangdagrarna
i hans hand. Novåk har däremot den
väldigare flamman och de stramare linjerna.
Syntesen av lidelse och form — den
svåraste av alla synteser — bör man snarast
söka hos honom.
Mer logiker och konstruktör än Novåk
och mindre fal för klangspelets rena
sinnestjusningar än Suk visar sig Ostrcil.
Skarpast mejslad framträder hans
konstnärsprofil i den tragiska operan »Legende
aus Erin» och i orkesterverken; mindre
väl tillpass ter den sig däremot i kammar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
