Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald Beijer, en ropandes röst
han ger på ett ytterst träffande sätt det
som är gemensamt för ärkebiskopen och
skomakaren. Hans styrka ligger i tecknandet av
primitiva människor samt av det primitiva
hos alla människor, det naket ursprungliga.
Han blottar själva den innersta mekanismen
hos sina figurer men man ser ofta inte mycket
av människan som hon går och står. Allt
det som i livet endast anas utställes
obarmhärtigt, allt det som i livet är livets yta
döljes. Replikerna kunna bli lika grovt
onaturliga som replikerna i ett problemdrama.
Personerna säga sanningen om sig själva och
varandra i skarpa och obönhörligt sanna ord.
Klarsynen och de dräpande formuleringarna
äro emellertid Harald Beijers, inte hans
romanfigurers.
Först i Harald Beijers sista böcker, de
båda hitintills utkomna delarna av den stora
Brita-trilogin smälta fabel, miljö och
personskildring samman till ett oupplösligt helt.
Psykologin är i det mesta fin och sann och
händelseförloppet växer på ett naturligt sätt
fram ur människornas själsliv och ur en
bakgrund som är fullt realistiskt tecknad.
Det finns ett ord ur bibeln som liksom
ljuder över och bakom allt vad Harald
Beijer har skrivit, det ordet som broder
Efraim i »Soluppgångens tid» citerar i sin
vanvettspredikan, ordet som börjar: »Om
jag talade med människors och änglars
tungor, men icke hade kärlek, så vore jag
en klingande malm eller en ljudande cymbal»
och som slutar: »Och om jag utskiftade alla
mina ägodelar och gåve min kropp till att
brännas, men icke hade kärlek, så vore det
mig till intet nyttigt.»
Hela Beijers författarskap handlar om
denna kärlek utan vilken all välmening, alla goda
gärningar, all uppoffring äro till intet nyttiga,
kärleken till nästan, kärleken mellan man och
kvinna, kärleken mellan föräldrar och barn.
Eller rättare sagt det handlar om bristen på
denna kärlek, om likgiltigheten, den andliga
snålheten, härsklystnaden och maktsjukan.
Det handlar om bristen på kärlek i den stora
krets som utgöres av samhället och om
bristen på kärlek i den lilla krets som utgöres
av familjen. Alla olyckor, alla brott och
laster ha sin rot i bristen på en äkta
kärlek som inte är föresats, program eller yrke,
en kärlek vars väsen är det att en
människa får »behag» till och känner glädje
över en annan människa just sådan som
hon är, att hon av uppriktigt hjärta tycker
om en annan.
Bredvid kärlekslösheten stå som ansvariga
för eländet i världen tre ting som växa upp
ur denna: osannfärdighet, högmod och andlig
lättja. Den onda världen renar och rensar
Gud med två kvastar, revolutionen och den
brottsliga människan. Revolutionärer,
dråpare och tjuvar äro Guds gissel, de äro det
straff som vuxit upp ur människornas
ogärningar. Mord, stöld, förfalskning och
förskingring äro väl brott mot lagen men inte
synd. Synden är den kärlekslöshet som
stryper själar, den lögn som driver människan in
på livsvägar där hon inte hör hemma, det
högmod som kommer henne att räkna och
räkna och att själv vilja bestämma över sitt
liv utan att bry sig om vad Gud lagt i hennes
hjärta och slutligen den andliga lättja som
kommer henne att sälja sin förstfödslorätt
för att få lugn.
Harald Beijers båda första böcker, »Guds
ogärningsman» 1933 och »Den goda
gärningen» 1934, handla båda om hur människor
genom andra människors likgiltighet och brist
på kärlek förvandlas till brottslingar. Odågan
Lambert går sin väg fram genom mord och
blodshandlingar tills han slutligen står som
»Guds ogärningsman» och skipar en rättvisa
av egendomlig art. Han dödar den man vars
liv han en gång blivit oskyldigt anklagad för
att ha velat ta och han bränner den stad som
bränt hans moder som häxa. För de båda
arbetslösa, barnhusuppfostrade
efterkrigsung-domarna Kurt Lanke och Ludvig Krause
synes ingen annan framtid möjlig än den som
består av en kedja av brott och
fängelsevistelser då den onda världen plötsligt rives
itu av en enda människas spontana och
uppoffrande goda gärning. En ny och god värld
uppstår, de sårade och sjuka sinnena läkas,
den goda gärningen föder kärlek och tillit
och dessa i sin tur föda nya goda gärningar i
en kedja som vid bokens slut antydes vara
oändlig.
Temat från dessa båda böcker har Beijer
tagit upp ännu en gång, i »Dynamit» 1938.
»Guds ogärningsman» utspelas i en svensk
småstad i starkt stiliserad, detaljlös
1600-talsmiljö, »Dynamit» i samma lilla stad i
nästan lika hårt stiliserad modern miljö.
Buspojken Allan drives av sin kärlekshunger
och sin känsla att inte vara lika mycket värd
som andra människor till en rad
dynamitattentat. Då han blir medveten om vilka
423
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
