Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Harald Beijer, en ropande röst. Av Elisabeth Tykesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elisabeth
T y k e s s o n
olyckor han kunde ha ställt till upplever han
en omvändelse, blir stillsam och ordentlig,
skaffar sig plats och börjar gå i aftonskola.
Under tiden fortgår jakten efter den okände
attentatorn och Allan blir till sist förrådd för
femhundra »silverpenningar». Trots att han
måste släppas i brist på bevis blir han knäckt
för alltid. Samma kväll han kommer ut från
häktet gör han två inbrott och cyklar sedan
bort på en stulen cykel. Han tar samma väg
som den första stora ogärningsmannen tog
då han hade bränt staden. De enda människor
som sökt hjälpa honom i hans nöd få också
dödsskadan. Hans mor, den litet veliga
Ottilia, titulärhushållerska hos stadens
period-supare, skomakare Axelsson, börjar göra
Axelsson sällskap vid brännvinsflaskan, och
Sixten Krogh, läroverksadjunkt och Allans
lärare i aftonskolan, skjuter sig i äckel och
vanmakt en kula genom tinningen.
Den funktion brottslingen har att fylla
gentemot den enskilda människan, den att
föra otrygghet in i de alltför tryggas och
säkras liv, att rycka den däste och övermätte
bort från det dukade bordet och att slita
kvinnan ur vällustingens armar, den
funktionen fyller revolutionen då det gäller hela
samhällsklasser. »Soluppgångens tid» 1936
är ett stort upplagt försök att skildra
revolutionen i ett land i österled och »Joos Riesler»
1939 ett försök att skildra ett annat slags
revolution i ett annat land, söderut från
Harald Beijers utkikspunkt räknat. I den
första ger författaren en diktatorskarriär som
påminner om Josef Stalins, i den andra en
diktatorskarriär som liknar Adolf Hitlers. I
båda böckerna drivas revolutionärerna
av-sann människokärlek. I landet i öster äro
de de enda som inte tänka på sin egen fördel,
de ha en offervilja som inte hejdas ens av
realiteten att giva sin kropp till att brännas.
I landet i söder har den blivande diktatorn,
Sesar, då han stiger in i berättelsen ingen
vapenrock under sin slitna löjtnantskappa.
»Han hade givit bort den för några dagar
sedan till en människa, som han mött på en
väg. Till en människa som frös.» Båda
böckerna mynna ut i medvetandet att
revolutionens vind endast ett ögonblick kan sopa
rent. Revolutionen har rätt endast så länge
den inte har makt. De födda upprorsmännen
äro jordens salt och de lämna en rörelse så
fort brödfödes- och kommittérevolutionärer
börja sluta sig till den. Då hakkorsets män
inte längre bäras av äkta kärlek till de fattiga
och betryckta, då den röda revolutionen
stabiliserat sig till ett nytt samhällsskick, då
äro varken nazism eller kommunism värda
att ha makt.
Om bristen på kärlek i den lilla krets som
utgöres av familjen har Beijer hitintills skrivit
fyra böcker. Första gången han behandlar
ämnet är i »Ångaren Rättfärdigheten» 1935,
sista är i den oavslutade Brita-trilogin, varav
två delar kommit ut, »Brita i grosshandlar
-huset» och »Brita i äktenskapet», respektive
1940 och 1941. Däremellan kommer
»Keller-manns» 1937, den minst konstnärliga av dessa
böcker men den i vilken ämnets hela nakna
och tarvliga vidrighet hårdhäntast har
blottats. Den viljestarka och beslutsamma Tora
Velhagen påtvingar den svage Edgar
Kellermann åsikten att han är förälskad i henne
och genomdriver mot sina föräldrars vilja
att hon blir gift med honom. Ett kvävande
hat växer upp i äktenskapet. Edgar vänjer
sig vid att tiga, hans glättiga lynne försvinner,
han blir en krypande slav som i femton år
söker anpassa sig. Hans karaktär frätes
sönder, han sjunker ned i andlig lättja, feghet
och grymhet. Då hans hat slutligen spränger
alla konventionalismens och feghetens
skrankor bär han hand på hustrun och är nära att
döda henne.
»Ångaren Rättfärdigheten» är Harald
Beijers hittills konstmässigaste och även
konstnärligaste bok. Den är uppbyggd med den
strängaste symmetri, händelsetrådarna flätas
i enkla och regelbundna mönster, den är
fast komponerad och hårt stiliserad, klar,
skarpsynt och obönhörlig.
Första avsnittet av »Ångaren
Rättfärdigheten» heter »Gallo». Det handlar om hur
skeppsredare Helmer Gallo bryter mot
kärleken mellan man och kvinna. Han skjuter
ifrån sig den lilla Annie Plaumann som han
älskar för att i stället ingå ett äktenskap
som kan vara honom till gagn. Annie gifter
sig i sin rådlösa sorg och i önskan att hämnas
på Helmer med den förste man som kommer
i hennes väg. Hon tar vissångaren Tobias
Jokkums ömhet och medlidande och låter
honom tro att han i gengäld äger hennes
kärlek. Helmer Gallos synd mot Annie,
hustrun och sig själv och Annies synd mot Tobias
gör livet till ett helvete för dem själva och
deras efterkommande. Att både Helmer och
Annie äro fast beslutna att göra sina
äktenskap lyckliga betyder i »Ångaren
Rättfärdigheten» liksom i det verkliga livet ingenting.
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
