Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning, makt och världsfred
Av Anders Kar it z
Det händer i världen, att den högsta
moraliska dygd är den högsta politiska
förbrytelse.
Thorild.
Tro och tvivel.
LA ND de konstlöst tecknade
situationsbilderna i Nya testamentet finns det en som
särskilt bränner sig in i erinringen — mötet
mellan profeten och världsmannen. Ingen
läsare glömmer replikväxlingen. Den ene:
»Därtill är jag född och därtill har jag kommit
i världen att vittna om sanningen.» — Den
andre: »Vad är sanning?» — Å ena sidan
profetens allvarsfyllda, trosvissa uttalande om
sitt ärende i livet. Å den andra
världsman-nensironiskt skeptiska genmäle.
Knappast någon annan litterär skildring
ger ett så starkt intryck av att tvenne världar
stöta samman som denna korta seen i Pilatus’
palats mellan den tålmodige men mot
hämmande traditioner respektlöse profeten, den
i högtuppsattas tanke halvförryckte
förkun-naren ■—■ och världsmannen, den grekiska
bildningens och romerska maktviljans
företrädare. Profeten är övertygad om sanningens
värde och sanningens makt. Han
förkroppsligar sanningsviljan. Sanningen är för honom
det högsta, är ett med gudomen. Profeten
vittnar om gudomen, när han vittnar om
sanningen och dess majestät.
»Vad är sanning?» — Det är inte en fråga,
det är en axelryckning, en avvisande, otålig
gest. Ges det något sådant som sanning?
•—-Om »sanningen» strida filosoferna utan
återvändo i sina små lokala föreningar och
rivaliserande läroanstalter. För »sanningen»
ivra religiösa sekter, för den förfölja och slå
deras lärjungar ihjäl varandra. •—- Den
förnäme romaren har knappast något annat än
förakt eller ett medlidsamt löje för båda.
Mycket väsen för ingenting. En skeptisk
hållning är hans attityd. För honom var
vetenskap och filosofi ett tidsfördriv, religion
en statsangelägenhet. Romaren Pilatus,
statsmannen och skeptikern, frågar i grunden litet
eller intet efter sanningen.
Man ser här måhända bäst var den grekiska
filosofien, som Rom anammade, vid denna tid
hamnat. Skepticismen, tvivlet som livsprincip,
är sista ordet i dess utveckling. Men emot
tvivlet reser sig tron.
Tydligast framträder kampen mellan tvivlet
och den segrande tron i Augustinus’ liv. Till
en början söker han sanningen — driven av
sitt hjärtas oro och en ängslig, oändlig
intellektuell känslighet. Han genomgår hela
filosofien, lever sig in i dess olika
åskådningssätt. Han griper efter den manikeiska gnosis,
och hans sökande slutar i skepticism. Men
denna blir för honom outhärdlig. Skulle det
då vara vårt öde att evigt blott söka
sanningen? — Han förkastar tanken. Nej,
endast att besitta sanningen, utan att spörja,
utan att söka, utan att tvivla, ger den ro,
den sinnesfrid varefter vi innerst längta. Den
som tvivlar måste till sist förtvivla och gå
under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
