Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Nionde häftet
- Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anders K ar i t z
addera sig samman. Ett årtusende förgår.
Vår blick når ända fram till den stora andliga
och ekonomiska omvälvning vi kalla
renässansen.
*
Den skeptiska själsförfattning vari den
grekiska filosofien utmynnade avlöstes av
tron. Närmast är tron alltid en tro på »ordet».
Där tron råder, förkunnas det också: »I
begynnelsen var ordet.» Men bild och ord,
att skåda och att tala utgöra återigen en
motsats. Gnostikernas mystiska skådande och
det heliga ord som kyrkan bevarar visa oss
denna motsats redan i antiken, i
urkristen-domen. Först senskolastikens nominalism
bringar en ändring, och därmed banas vägen
för renässansen.
Emot kyrkan och den kyrkliga
inkvisitionens hot skyddar sig renässansfilosofien
genom läran om den »dubbla sanningen».
Å ena sidan den religiösa, den uppenbarade
sanningen, för vilken man blint böjer sig, å
andra den genom iakttagelse och tänkande
vunna sanningen, som sinnena fatta och
förståndet inser. Det uppenbarade »ordets» glans
ter sig emellertid allt mattare och förbleknar
till sist emot den färgrika världsbild sinnena
måla för oss. Tron å ena sidan och sanningen,
kunskap om sanningen å den andra te sig nu
som fiender, som oförenliga motsatser.
*
Ännu ett steg ta vi framåt i tiden, men
kortare. Blott ett hundraårssteg. Inte bara
Descartes utan hela sjuttonde och adertonde
århundradets filosofi med honom svara
enstämmigt på frågan om sanningens väsen att
detta består i »klarhet och tydlighet». Vilja
vi lära känna ett objekt, måste vi först
sönder-lägga det i dess yttersta beståndsdelar. Endast
det enkla och odelbara fatta vi så, som det
verkligen är. Den världsbild sinnena
förespegla oss är oklar, förvirrad. Klarhet och
tydlighet ges det däremot på förebildligt sätt
i den rena matematiken.
En tydlig motsats förefinnes uppenbarligen
mellan renässansens och
upplysningstidevarvets sanningsbegrepp. Som typisk
representant för det ena kan man nämna
diktar-filosofen Giordano Bruno. — Som företrädare
för det andra sanningsbegreppet står
matematikern och logikern.
*
Samma motsats visar sig, då vi från
upplysningstiden gå över till romantiken vid
1800-talets början. I likhet med Bruno intar
Goethe en avvisande och kritisk hållning mot
matematiken. Även Goethe vill omfatta
hela naturen. Vi närma oss sanningen, i den
mån vi närma oss naturen i dess helhet.
Upplysningstidens vetenskap förstör
sanningen, anser Goethe. Och vad sätter den i
dess ställe ? — Ett dött och torrt schema, som
endast tillfredsställer förståndet. Kan
förståndet fatta verklighetens egentliga gestalt
och väsen? — Vore det så, då vore världen
ett divisionsexempel som läte lösa sig utan
rest. Men ingenting är vissare än att dylika
bekväma räkneexempel endast existera på
papperet och i matematikerns
självkonstrue-rade begreppsvärld. Livet är irrationellt.
Verkligheten är aldrig »klar» och »tydlig»
som en geometrisk figur. Den senare är i
grunden något overkligt. Förståndet överdrar
den mångfaldiga och oändligt olikartade
verkligheten, som oupphörligt ändrar sig och
förvandlas, med ett system av stela, raka
linjer — så, som geografen kastar bredd- och
längdgradernas nät över jordens bildyta.
Vetenskapsmannen sätter i verklighetens ställe
en förenklad konstruktion som passar för
förståndets behov. Med andra ord
vetenskapen ljuger för oss.
De nämnda motsatta uppfattningarna följa
turvis på varandra. Renässansens
konstnärliga världs åskådning avlöses av
upplysningstidens vetenskapliga xäxlåsbegrepp. Och i
omvänd ordning upprepas förloppet vid
övergången från upplysningstiden till romantiken
— från Newtons naturlagar till Goethes
ur-fenomen.
Olika motsatser vid sanningsbegreppet.
»Vad är sanning?» sporde Pilatus. Vi kunna
vända på hans inkast och i stället fråga:
vad är sanningens motsats? — Det kan vara
tvivlet. — Eller också är det tvärtom just tron,
trons blindhet. — Men sanningens motsats
kan även vara misstaget, som härrör från
oklarhet och förvirring.
Det finns emellertid ännu ett motsatspar:
sanning och lögn. Schopenhauer var en
sanningssökare. Och en dylik tar frivilligt på
sig ett lidande som flertalet undgår. Ty den
som verkligen söker och vill sanningen måste
se livet och världen som de äro, utan
mildrande synglas, utan döljande slöjor och
förskönande färger. Han måste uthärda livets
432
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:09:20 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1943/0480.html
