Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Sanning, makt och världsfred. Av Anders Karitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning, makt
och världsfred
praxis fortgå, kommer den att bli Europas
tillintetgörelse och den civiliserade världens
självmord.
Finns det då icke någon möjlighet att undgå
detta dystra öde, som i våra dar hotar
mänskligheten? — Jo, utan tvivel. Men
blott på ett sätt: endast om vi ånyo vilja
lyssna till de varnande rösterna från
mänsklighetens stora tänkare. Endast så framt
människoförnuftet i sista stund vaknar upp
— detta förnuft som nutidens naturalism vill
göra till blott och bart verktyg för drifterna.
Endast om därmed sanningsbegreppet även
i samhällslivet, i inrikes- och utrikespolitiska
förhållanden får den betydelse det alltid ägt
i varje verkligt vetenskaplig undersökning
—- betydelsen av saklig, objektiv riktighet.
Platon och Kant
Kunna Platons idealstat och den eviga freden
realiseras ?
Låt oss till sist emot den moderna
naturalismen, som har ett sken av fördomsfri realism,
ställa Platons »idealism». En av hans
huvudläror är den, att individ och samhälle
motsvara varandra ■— människan danar staten,
men staten formar människan. Bägge röja
samma struktur. Det ges enligt Platon fyra
falska, det vill säga ensidiga statsformer.
Först och främst timokratien ■—- en
föregångare till vår tids militärdiktaturer, där
armén och dess officerskår inneha högsta
makten. -—■ Vidare plutokratien, det vill säga
rikedomens, penningpåsens välde och
regering. — Ytterligare »demokratien», närmre
bestämt demokratien sådan Platon alltför
väl kände till den i Atén. Med andra ord
styrelsen utövad av en folkförsamling som
skickliga demagoger leda och som för övrigt
blint följer sina nycker och lidelser. —
Slutligen tyranniet, envåldsmakten, en despots
oinskränkta herradöme.
Gentemot dessa falska statsformer ställer
Platon sin idealstat, rättvisans ståt, den ståt
där varje stånd fyller sin uppgift i det helas
tjänst. Denna ståt fostrar rättrådiga människor.
Hos dem stå förnuft, vilja och drift i riktigt
över- och underordningsförhållande, och ur
samverkan dem emellan framgår en
harmonisk personlighet. Själen hos den enskilde
medborgaren i denna rättvisans ståt är en
sådan där den högsta arten av »eros»
övervinner och behärskar kroppens och de lägre
själsdelarnas blinda drifter. Detta slags eros
är kärleken till det sköna och goda, denna
kärlek, som också utgör förnuftets kärna.
Kommer denna rättvisans ståt och dess
medborgare någonsin att bli verklighet? —
Den staten, svarar man, är en utopi. Och
Platon själv var en »idealist», det vill säga
en drömmare. Han såg inte verkligheten
sådan den är. —
Att denne idealist dock var väl förtrogen
med verkligheten, det visar hans skildring av
de fyra falska statsformerna. Dessa äro blott
alltför nära tecknade efter verkligheten.
Idealisten Platon kände även till eländet,
nöden, det eviga sönderslitandet av sig själv
i dessa falska stater. Och han insåg att det
blott kunde göras ett slut därpå genom en
revolution av mycket djupare art än den
som ständigt låter demokratier i händerna
på skickliga demagoger övergå till despotiska
diktaturer. Det kräves ett helt annat slags
revolution. Det måste vara en sådan som
sätter förnuftet på dess rätta plats och gör
det till härskare över drifterna.
Man erinrar sig i detta sammanhang en
annan av de stora idealisterna, nämligen
Kant. Han tecknar också en »utopi» för oss.
Det är utopien om den eviga freden och en
organisation av staterna eller folken som
grundar sig på förnuftet, med andra ord en
société des nations och en internationell
skiljedomstol.
Ingenstädes visar sig människonaturen
mindre älskvärd än i staternas och folkens
förhållande till varandra. Vad som tilldrar sig
i vår tid illustrerar riktigheten av detta
påstående nästan ännu bättre än händelserna
på Kants tid göra det. Men även han hyser
denna åsikt. Kant är alltigenom »realist»,
när han bedömer människans historia, såsom
den är och var. Ändock blir det för honom ett
sedelagens krav att våldet skall utbytas mot
rätten även i förhållandet mellan folken. En
rättsordning bör och måste även där träda i
stället för den blotta maktdriftens
herravälde. För skapandet av en sådan
internationell rättsordning fordras det att varje ståt
frivilligt avstår från något av sin oinskränkta
suveränitet.
Men kunna vi hoppas att detta någonsin
sker? Är det icke en utopi att tro på något
dylikt? Är den eviga freden icke en utopi?
-— Många tänka så, det vet lite var. Men Kant
skulle helt säkert trots detta hålla fast vid
tron på att vad som av moraliska grunder
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
