Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Hur Nietzsche började. Av Melker Johnsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Melker Johnsson
grekiska antiken, blir senare Zarathustras
framtidsrike och man spårar redan nu en
hemlig tendens att lägga grunden till en
kultur utanför de vanliga etiska normerna.
Uttolkningen av prometeusmyten vill visa,
att både rätt och orätt hör till den
fullkomliga världen. En svensk läsare måste här
komma att tänka på Viktor Rydbergs
Prometeus, som är en ideell upprorsman
mot tillvarons tvång och grymhet, orättvisa
och hårdhet, men den fjättrade Prometeus,
som med tvivelaktig rätt pryder
originalupplagan av Tragediens födelse, uppreser
sig inte mot Zeus’ tyranni. Nietzsche vill
blott säga att »brottet» är ofrånkomligt för
»den titaniskt strävande individen». Vad
för slags brott som förhärligas skall strax
bli klarare. Att Prometeus inte
representerar etiken eller humaniteten är i varje
fall tydligt genom författarens sista,
sammanfattande ord med anledning av den
upproriske titanens roll i världsdramat:
»Allt förhandenvarande är rätt och orätt
och i båda lika berättigat.» »Berättigat» är
bland annat det antika slaveriet, som den
unge dionysiske svärmaren försvarar med
vältaliga argument. Prometeus är blott
»en dionysisk mask», som i fortsättningen
får falla; Nietzsche kände kanske på sig,
att hans egna avsikter i detta fall var
alltför oförenliga med mytens. Men Dionysos
förblir i hans tankevärld ett nomen
proprium för den fullständiga immoralismen.
Även kristendomen angripes, ehuru i
förtäckt form. Följande stycke, som skildrar
den tyska andens återuppvaknande genom
Wagner, är betecknande för Nietzsches
indirekta väg att säga det viktigaste:
Till vår tröst fanns det tecken till att den
tyske anden trots allt i härlig sundhet, djup och
dionysisk kraft vilar och drömmer ofördärvad i
en otillgänglig avgrund, lik en slumrande riddare:
ur denna avgrund stiger den dionysiska sången
upp till oss för att vi skola förstå, att denne tyske
riddare även nu drömmer sin urgamla dionysiska
myt i saliga och djupa visioner. Ingen må tro,
att den tyske anden för evigt förlorat sitt mystiska
hemland, när den ännu sà tydligt förstår den
fågelsång, som berättar om detta hemland. En dag
skall den vakna med den stora morgonfriskheten
efter den långa sömnen, då skall den döda drakar,
förinta svekfulla dvärgar och väcka Brynhilda —■
och ej ens Odens spjut skall förmå att hindra
dess väg.
Men det mest smärtsamma för oss alla är —
den långa förnedring, varunder vår tyska genius
levde, fjärran från hem och hemland, i tjänst hos
svekfulla dvärgar. I förstån ordet —- som I till
slut också skolen förstå mina förhoppningar.
Nietzsche förklarade senare, att han med
»de svekfulla dvärgarna» menade prästerna.
En annan passus i ungdomsverket, som
ställer »den främmande myten» mot »den
inhemska», syftar på den kristna läran, som
för övrigt hela tiden indirekt angripes
genom att konsten gäller för den ende
vägvisaren ur tidens nöd och förvirring.
»Därvid trodde jag mig i Wagners konst ha
upptäckt en väg till en tysk hedendom,
åtminstone en brygga till en specifik
okristlig världs- och människouppfattning», heter
det i en senare anteckning, som visar, hur
grundligt Nietzsche i detta fall hade
missuppfattat mästarens intentioner. Ett
bevarat utkast till Tragediens födelse
hänvisar emellertid direkt på Voluspas
förutsägelse om gudarnas undergång: »Jag
tror på det urgermanska ordet: alla gudar
måste dö.» Sammanställes detta uttalande
med Zarathustras sats »Gud är död», finner
man, att Nietzsche redan från början har
anat sin uppgift som kristendomens och
religionens vedersakare. Dionysos blir, som
Baeumler säger, den tidigaste pseudonymen
för Antikrist: »Dionysos philosophos
betyder den tyska filosofiens slutliga befrielse
från den teologisk-filosofiska tradition, i
vars skugga den tyska idealismen dittills
hade stått.»
Man ser, att det finns mera bakom de
estetiska utredningarna i Tragediens
födelse än vad titeln direkt utlovar.
Dedikationen till Wagner framhåller för övrigt,
att han vill behandla »ett allvarligt tyskt
470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
