Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Diktaren och hans instrument. En Hjalmar Gullberg-studie. Av Lennart Göthberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lennart Göth berg
ur en tvekamp i diktarens inre. Men en tredje
part finns också med i spelet: diktaren själv.
Som diktare är han visserligen medium,
menar Gullberg. Men han kunde också välja att
inte vara diktare.
Det kan hända, att han frestas att möta
makterna så som Gullberg tecknar det i
dikten Berceuse för döende man:
Driv bort den oro utan grund,
som hindrar dig att sova!
Om än du for kring jordens rund,
sà kom du aldrig underfund
med livet; sök att sova!
Här möter oss åter diktarens oro och blir
till och med närmare karakteriserad som en
oro utan grund. När en vanlig människa
känner oro, brukar det finnas störningar av
något slag, som är orsak därtill. Men vad man
inte alltid finner är denna orons inriktning
på att tränga bakom mångfalden och söka
komma underfund med själva livet, som är
diktaren så egenartad. Det finns blott två
vägar, på vilka han kan komma ur sin
situation: att följa sitt väsens lagar eller — lägga
sig att sova, att betala diktarskapets pris
eller gå under både som diktare och som
människa. Hjalmar Gullberg återkommer
ständigt till denna upplevelse — avgörelsen för
diktarskapet:
Fågeln Vankelmod
flyger kring åsens kam.
Jag kom till den dunkla flod,
där ingen ström går fram.
En död gick förbi, han teg.
Jag stod med sviktande knän.
Jag hörde långt borta hans steg
försvinna i natten hän.
Skin, sol, över berg och slätt!
Skin, sol, på ros och tagg!
Förvandla min ångestsvett
till svalaste morgondagg!
Vi har redan förut lärt känna denna värld,
där döden råder. Det som det här rör sig om
är psykiska gränsupplevelser. Hjalmar
Gullberg är medveten om att dessa erfarenheter
inte hör till det vanligt mänskliga. En hel
avdelning i sin första diktsamling har han
rubricerat: Drömmarna. Men ändå har det
skeende som här försiggår mycket bestämda
anknytningspunkter med verklighetens värld.
Det är nämligen först och främst sinnenas
och tingens förtrollande värld, som vill hålla
diktaren kvar:
An såg jag blommor, än var ej all grönska tagen,
än fanns det något över till en höstbukett,
och solen som gör långa skuggor mitt på dagen,
i sen september, bredde ut sitt skimmer lätt.
Miljön borde ge anledning till en förälskad
naturbetraktelse. I stället stiger en sorgens
bild fram för skaldens ögon:
Det var som i en gård, vars ägare skall resa
från allt han haft omkring sig, mot ett ovisst mål.
Det är sin egen situation han målar. Han
överväger varje möjlighet att stanna kvar i
den värld han älskar. Så fastnar hans ögon
vid några företeelser, som kommer att
underlätta hans val:
■— och dock förstå: »Här sker förändring.
Löven multna
ju snart och rosten härjar grön ligusterhäck.
Snart komma svarta kråkor hit och skrika svultna.
Jag måste fly i dag i sus av fågelsträck.»
Inte bara skönheten i naturens värld är
det som vill hålla honom kvar. Han går till
sitt eget innersta och finner, att det är så
mycket som han skulle vilja uppleva än en
gång, och att det är så mycket, som han
ännu alls inte upplevt:
Djupt i mig stiger från försvunna år
klang av musik och doft av kvinnohår.
Det som jag aldrig fått och det jag mist
är nära mig i dag varhelst jag går.
O Herre, unna mig en liten frist!
Kanske vill inte ens hans närmaste erkänna,
att dikten hör till hans väsen, som han aldrig
kan komma ifrån. En annan svårighet, som
inställer sig vid hans val kommer nämligen
från hans omgivning:
Ni menar att jag orätt gör,
som låter innan kroppen dör,
min själ försvinna som en rök
fjärran.
Det kallar ni för flyktförsök.
Men när väl dessa hinder är övervunna,
ligger vägen öppen. En enkel, sublim bild
viskar några uppmuntrande ord i hans inre:
För vilsna fötter sjunger gräset:
jag är din matta var du går —
räds ej, att natten förestår!
För vilsna fötter sjunger gräset:
mot hemmet styr jag dina spår.
Så har allt detta, som velat hindra
diktaren i hans skapande, förlorat makten över
honom, och han är beredd för sin stora
upplevelse. Det är återigen ångesten vi möter.
Men denna ångest dör inte ut. Inte heller
går den över läpparna som oartikulerat skrik,
ty innan den hunnit så långt, har den mött
490
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
