Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Ett människoöde drog förbi. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett människoöde drog förbi
alltjämt i en lycklig sinnesstämning, fastän
kroppsligen nedkommen. En sent upptäckt
sockersjuka ändade hans liv vid
femtiofem års ålder — »i förtid» må kanske
ingen säga.
Under den tid, som runnit undan sedan
den, då jag sammanträffade med Ernst
Josephson, har ju mitt vetande om honom
vidgats och fördjupats, och därmed står
också fram i ett starkare och mera
sällsamt ljus det personliga minnet, vilket,
om ock delvis bleknat, dock ännu lever i
det väsentliga. De båda faserna i hans liv,
avdelade genom »vändpunkten» mot slutet
av åttiotalet, synas mig nu stående mot
varandra i förunderlig relief. Sådan form
av en våg med väldig lyftning och ett djupt
neddalande får endast den mans livslinje,
vilkens vilja och utrustning vida höjt sig
över mängdens, och vilken så med en gång,
drabbad av överväldigande öden, sjunkit
tillbaka i oupprättlig stillhet. Många äro
ju de gudabenådade män, som blivit
oförstådda och misshandlade. Tragiken i
»fallet» Ernst Josephson står, för oss i vårt
land, så särskilt gripande och rannsakande
nära. En blick, å ena sidan på det år
1883 av Axel Borg målade porträttet eller
den samma år av Hasselberg utförda bysten,
och å andra sidan på det år 1897 tagna
fotografiet, vid 47-årsåldern, vilken ju eljest
skall beteckna höjdpunkten av
mannakraften, låter oss skåda det förkroppsligade
uttrycket för det nederlag som ägt rum.
Vilken livs- och skaparlustens
himlastor-mande tid var inte en gång Ernst
Josephsons vandringsår ute i världen, i den
flödande solglansen och vid den stora
konstens huvudhärdar. I denna lyckans
tid fanns där en vittfamnande energi i
hans konstnärliga gärning, men också de
uppsluppna fröjderna i kamratkretsarna på
fester och vernissagedagar, sådana dessa
åskådliggjorts i Hugo Birgers De svenska
konstnärernas frukost i restaurant Ledoyen
i Paris. Men där fanns också det på en gång
Teckning 1893.
allvarligt krävande och sorglösa
stridshumöret, oförtydbart framträdande i den
avfotograferade opponentgruppen i Stockholm
i nådens år 1885.
I Josephsons väsen funnos intimt förenade
vidhj ärtenheten, hugstor heten och den
djupa känsligheten. När motgångarna trängde
inpå honom, bröt han så mycket lättare
samman i förtvivlan. Även under hans
konstnärsgärnings goda tid hade han inte
alltid varit den ogrumlat glade. Den första
och kanske grundläggande förmörkelsen i
hans solskensvärld anser man ju ha
åstadkommits av en olyckligt ändad förälskelse
vid slutet på sjuttiotalet, efter vilken han
greps av ett svårmod, kommet till uttryck
i en av hans små dikter i den 1927 utkomna
Svarta rosor och gula, skriven i Florens år
1877, och i vilken det heter:
499
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
