Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den befriade och den bedagade Prometheus. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elof Åkesson
beståndsdelar, och eftersom starka
traditionsmakter ofta sätta sig emot varje sådan
sovring, är det inte märkvärdigt att
striden ännu blossar upp utefter hela denna
front. Men principiellt kan man inte hoppa
över kristendomen och direkt anknyta till
för kristen religion. Det skulle bli en
reaktion, som vore svartare och ödesdigrare än
den benhårdaste dogmatiska kristendom.
Vem kan inte nu se hur skräcken för
demonerna håller på att fylla tomrummet i
avkristnade själar? Vem ser inte hur
»makterna» åter driva sitt spel med både
våghalsar och livrädda? Ha inte mascots och
amuletter en ny högkonjunktur?
Heidenstam har inte gjort gemensam sak
med reaktionen. Från barndomen till
ålderdomen gastkramades han av dödsfruktan.
Han övervann den genom sin religion, som
inte bestod av vidskepliga signerier och
önskedrömmar utan av ödmjukhet, frid
och tacksamhet.
Mot dig, stjärneströdda natthimmel, lyfter
jag mina händer, jag mask i stoftet. Hur stor
blir ej världen när jag själv, när mitt eget
släkte blir ringa, vi ingenting med värt korta
liv på jorden. Tack för att du slår upp nattens
jättebok. Hur skulle det se ut om den
jätteboken alltid blivit förseglad för oss. Tack för
att vårt liv är kort, tack för bittra stunder
som härdade, för lyckliga som vederkvickte,
tack för att vi bli mull, som allt annat ringa
och förgängligt. Jag tror på något större än vi.
Jag tror att det finns i detta stora universum
mycket som är förmer än människan.
Så slutar hundraåringens bekännelse i
Den bedagade Prometeus.
Som symbol för den självtillräckliga
människan är Prometheus bedagad. Heidenstam
frågar: »Hur skulle det se ut i
människohjärnan, om jorden rullade sin bana framåt
omhöljd av så tät dunst, att
stjärnhimmeln aldrig kunde ses? Jag kan höra hur
mullens självbelåtna söner skulle
förhärliga sig och ropa i sina talarstolar, att de
och deras jord var det enda som fanns mitt
i ett tomt mörker» (Tankar och utkast s. 184).
Heidenstam är inte god på dem som med
humanitetsfraser förfalska de andliga
måtten och vikterna. Han låter hundraåringen
säga till Prometheus:
Till jorden smög du
med din stulna eld,
formade av markens ler
dina undersåtar,
sköra, bräckliga lekverk,
narraktiga dockor,
människor,
dig lika,
förslagna träl,
gudabesvikare, högfärdsman.
Dem lärde du
att böja knä
för små och lumpna gudar,
för sin egen skugga
och för din.
Tätt intill humanismens aktning för
människovärdet växer det ett sjukdomsfrö:
tendensen att godtaga allt hos människan,
inte blott det omänskliga och det alltför
mänskliga utan t. o. m. det undermänskliga.
Hur ofta har inte denna parodiska motbild
till humanismen gått under dess namn och
dragit nytta av dess kredit! Någon har
föreslagit att kalla den hominism. Genom att
anlägga astronomiens
oändlighetsperspektiv tvingar Heidenstam oss att se
skillnaden mellan humanism och hominism.
Men därmed har han inte blivit pessimist.
Han ser fortfarande i människans historia
ett tecken på vilka möjligheter världen
rymmer. »Att en djurart på en liten
oansenlig stjärna förmår att kämpa sig upp
till en så svindlande höjd som
människosläktets, det röjer att vad som helst kan
ske och att världens stoft rymmer en
andlig daningsförmåga för vilken ett annat
fattbarare namn än gudomlig ej står att
finna» (Tankar och utkast s. 222).
Prometheus är också bedagad såsom
symbol för den sentimentale religiöse egoisten,
som säger: »Jag vill vara lycklig här och
sedan lycklig igen utan slut, evigt.»
Heidenstam har skarpa ord till dem som
514
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
