Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den befriade och den bedagade Prometheus. Av Elof Åkesson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den befriade och den bedagade Prometheus
sina gelikar, åtminstone ej annat än bristfälligt.
Hur ensamma leva de ej fram sitt liv, hur ensamma
få de ej lida och dö inkrupna i någon håla eller
under någon rot utan något deltagande ord till
tröst.
Enligt Heidenstam ligger kristendomens
begränsning i att den förbigår vårt
förhållande till djuren och allt annat levande.
Kristus är fullkomlig som mänsklig
skå-dare och bärare av det gudomliga, men han
tyder ej världsgåtan.
Heidenstam säger:
Han talar ej om det liv, som myllrar omkring
oss, ej om djuren, ej om deras kärlek och hat,
ej om det andliga i deras varelser, ja, ej ens om
våra skyldigheter mot dem . . . Vi märka blott,
att när han i någon av sina liknelser nämner djur
och blomster, gör han det så kärleksfullt, att man
ej kan annat än undra, om ej den kärleken talat
ord, som aldrig blivit upptecknade. — Så som
han framträder ur det upptecknade talar han
uteslutande om människan och om hennes
förhållande till människorna och till deras och hans
fader. Det är deras godhet och inbördes kärlek,
som blir det avgörande, och det är i sin kärlek han
själv blir fullkomlig, i sin likgiltighet för det
världsliga, sin overksamhet utanför det andliga.
Heidenstam själv antyder sålunda, att
Oidipus »kärlek till allt skapat» kan ligga
i kristendomens egen förlängning, och vi
ha ingen anledning att öppna någon
religionshistorisk debatt med honom. Hans
känsla för det levande har utan tvivel
framtiden för sig — det må se aldrig så
mörkt ut i nutiden. Men det finns en
oklarhet i Heidenstams utsagor, som måste
undanröjas. »Ingen älskar människor. Vi
älska rättfärdighet», säger Heidenstam på
ett ställe, där han utlägger »orättvisans
filosofi» (Tankar och utkast s. 163). Här
reser han sålunda idékärlek mot
människokärlek. Och på många andra ställen
framträder det tydligt, hur han flyr in i den
kosmiska kärleken för att undgå ledan
vid det låga, besudlade, vidriga
människosläktet.
Men Heidenstam kommer på den vägen
inte till något som är högre än
kristendomen. Dess kärna ligger förvisso i
övertygelsen, att det inte finns någon kärlek till
Gud som inte tillika är kärlek till nästan.
Att älska allt levande, det är att vidga den
kristna guds- och människokärleken, men
i sin teori — ej i Oidipus vid dödsporten —
gör Heidenstam denna expansion till en
anledning att begränsa människokärleken.
Han synes ibland vilja tro, att man kan
älska det levande och dyrka ideella
värden utan att älska människor. Ja, det är
nog möjligt i vissa livslägen, som en
spänningsfylld övergångsfas. Men utan den
fulla gemenskapen med likar övergår friden
till ångest, såsom Heidenstam själv så
gripande beskriver. Idékärleken är inte i
kristendomen bara ett mått att döma efter,
fast de kristna, liksom Heidenstam, så ofta
använda den på det sättet. »Den enligt
kristen måttstock fullkomlige», säger Pontus
Wikner, »är den som förstår att på det
närmaste inlåta sig med det ofullkomliga för
att höja detta och bringa det med sig till
ett bättre.»
Heidenstam är stark i sin kritik av det
egocentriska kravet på odödlighet.
Människan skall inte förhäva sig. Hon har intet
att fordra. Hon skall se sanningen i ögat och
erkänna, att den organiska varelsen har
en början och ett slut. Men Heidenstam
tycks inte se att det kristna
odödlighetshoppet har en helt annan grund. Själv tror
han fast på »något som är förmer än
människan». Men är ej detta övermänskliga
blott en omskrivning för kristendomens
löfte om »nya himlar och en ny jord»?
Kristendomens tro att den Evige älskar
eviga personer har någon mening blott i
samband med detta löfte, som öppnar den
oändliga andliga rymd, om vilken
Leibniz talade.
Innan Demogorgon hyllar Prometheus,
låter Shelley honom kalla samman hela den
andliga världen: Jorden, Månen, Solfurstar,
517
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
