Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Skampålen. Av Gösta Carlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skampålen
början visste, för vilken obegriplig
hemlighet han skulle bli ett käril. Han hade
sin kamp till klarhet om sig själv. Och i
provet ingick, att han skulle bli ensam bland
de sina. Eller också brukade den Evige
vår hånfullhet, vårt förakt, vår förföljelse
till ett prov. Och han bestod alla prov, som
den hårdast drabbade bland hans trogna
kan bli satt på. Allt, allt tvangs han in i,
allt besegrade han, i allt, även i det
bittraste, visade han oss, hur en människa
kan leva, om hon vill leva i nåden. Det vill
de inte höra vid kärleksmåltiderna, det
skulle ställa för stora krav på dem. Men de
behöver höra det, och de skall få höra det.
Så sant jag är hans moder, som drev
honom ut i det bittraste och tyngsta. . .
Och ingen av dem skall sedan kunna säga:
Jag orkar inte vara trogen, jag har
omänskliga svårigheter att kämpa emot, ty min
fader är sådan och min moder och mina
bröder är sådana. Och det skall heller inte
behöva finnas några som frestas misstro
sin kallelse, därför att de närstående vräker
sitt hånfulla tvivel över dem. Ty då skall
de minnas, att jag och du, Jakob, och dina
bröder sade om honom, när han var trogen:
Vi måste hämta hem honom. Han är ju
vansinnig. Vår goda och ärbara familj
råkar i vanrykte. Han är från sina sinnen . ..
Nå, Jakob, gå och sätt dig, där du förut satt!
Stå inte mellan mig och Markus. Han skall
nedteckna det här.
Hon såg efter sonen, som sakta gick bort.
Medan han ännu vände ryggen mot henne
och innan han ännu hunnit sätta sig på
golvet igen, sade hon:
— Och dessutom, Jakob, skall vi inte
ha några förnämhetens kåpor att svepa oss
i, något falskt anseende hos hans trogna.
Förstår du inte, att det är farligt för oss att
vara hans anhöriga? Vi kan börja glömma
bort att vi bara är odugliga tjänare, bara
förlorade söner och döttrar, som ingenting
har att kräva, som aldrig kan bli behandlade
efter förtjänst, ty så hårda lidanden finns
inte. Det är nåd och bara nåd. Så som vi
en gång var mot honom, så måste alla
få veta, att vi verkligen var. Markus,
sade hon sedan och vände sig hastigt bort
från sonen till mannen med bokrullen, du
skall skriva ned vad jag har sagt. Och
gör det nu!
Hon kröp åter ned i bädden. Där låg hon
med handen kring pannan och måste
oupphörligt kämpa för att hålla den
framträngande hostan tillbaka.
— Nå, Markus, frågade hon om en stund,
är du färdig?
— Ja, svarade den unge mannen, nu
har jag nedskrivit det.
— Gott, sade hon, låt mig höra!
Hon låg alltfort stilla och blundade, när
Markus läste: »Då nu hans närmaste fingo
höra härom, gingo de åstad för att taga
vara på honom. Ty de menade, att han var
från sina sinnen.»
Hon såg upp:
— Är det allt?
— Ja . . .
— Nå, det räcker. För dem som vill förstå.
De skall bakom de där fattiga orden ana
sig till hans verkliga lidande . . .
Hon andades tungt, rosslande. Alla
tego. Efter ett nytt hostanfall frågade hon:
— Vad var det du skrev, Markus? Det
lät så menlöst och tamt. Vad sade du, att
vi gick för att göra med honom?
Markus såg förvirrad på sin bokrulle,
sökte med pekfingret över raderna, fann
till slut ordet och svarade:
— Taga vara på honom . . .
— Ja, visst, du skrev: taga vara på
honom. Men vi var beslutna att till och med
bruka våld mot honom, om han skulle
göra motstånd. Det är alltför tamt och
vänligt, ditt ord.
— Du vet, genmälde den unge mannen,
att jag skriver på hellenernas tungomål,
och eftersom du inte förstår deras ord,
får jag uttyda dem på vår israelitiska
munart. Här har jag skrivit ett ord, som
527
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
